Vid Gatun-slussarna tittar jag på den enorma farkost som sakta passerar. Det känns som marginalerna sprungit iväg, som om det borde finnas krockkuddar och skumgummimadrasser lite här och var. Ljuden. Människor som går fram och tillbaka. Kollar, kontrollerar, inspekterar.

Båten kommer in, slussarna stängs, vattennivån stiger och det stora tankfartyget stiger i takt med vattnet. Jag tänkte inte på det då, men varför behövs egentligen slussar alls? Ska inte båten bara segla från Atlanten till Stilla Havet eller var det åt andra hållet? Från noll meter över havsytan till noll. Fast nej, så enkelt är det inte. Det är väl en anledning till att även Slussen i Stockholm heter just Slussen.

Slussarna här stod färdiga år 1913. Året efter invigdes den som vi alla känner som Panamakanalen. Även som barn hade jag hört talats om Panamakanalen. Jag undrar varför. Inte på grund av de dryga 27 000 människor som dog under bygget. Det var bara lite över hundra år sedan. Vilka arbetsförhållanden det måste ha varit. Undrar vad de dog av? Jordskred, malaria och gula febern.

Kanalzonen het det här. Fram till 1979 var inte Kanalzonen en del av Panama, utan av USA. De kontrollerade kanalen och angränsande marker. Sen 1999 är kanalen helt under panamansk kontroll. Och här står jag med min kamera, en oktoberdag 2012 och ska precis börja min resa genom Centralamerika.