Jag syftar självklart på Eurovision. Och det att Loreen igår kväll inte gick vidare till finalen i Melodifestivalen. Media-Sverige förfäras och programmets egen producent är ledsen och besviken. Ska programproducenter uttrycka sådana känslor? Tydligen.

Det blir alltså ingen repris. Inget Baku i Ukraina. Loreen som skippar sightseeingen till fördel för människorättighetsorganisationer. Den organiserade sightseeingen som visade den azerbajdzjanska huvudstadens alla praktbyggen. Som förklarade den stora sprittillgängligheten i detta muslimska land med att ”vi har gjort det för alla besökande nu under Eurovision”. Jag var tvungen att skratta lite. Den presenterade verkligheten och den riktiga verkligheten kunde knappast varit större.

Den riktiga verkligheten kunde även upplevas på den oorganiserade sightseeingen. De äventyr man själv kunde bege sig ut på när man nu väl hade visum och befann sig i landet. Azerbajdzjan är så mycket mer än Baku. Jag tog en dag ledigt från sång-hysteriet. Med några vänner åkte vi lokalbussen norrut, från Baku till staden Quba. Därifrån vidare i taxi. Det vill säga en sovjetisk Lada där vi med chauffören förhandlat ett dagspris på 50 manater (då ungefär 400 kronor) för att ta oss på utflykt till Xinaliq.

Landsbyn Xinaliq på 2350 meters höjd. Foto: Johnny Friskilä

Landsbyn ligger i de kaukasiska bergen. På 2350 meters höjd har människor bott här i dryga 5000 år. Utsikten är inget annat än 360 grader med snöklädda berg och grönskande dalar. Får, kossor och kycklingar vandrar omkring och på något sätt har tiden stått still. Åtminstone hade inte Eurovision kommit hit. Det finns mycket att säga om Xinaliq, men det blev dags att återvända till Quba.

Trevliga församlingsmedlemmar i Krasnaya Sloboda som väntar på att synagogan ska öppna. Även jag blev inbjuden. Foto: Johnny Friskilä

Väl i Quba krossade vi bron över flodbanken. På andra sidan låg den röda staden, Qirmizi Qesebe på azeriska eller Krasnaya Sloboda på ryska. En primärt judisk stad, hemort för den azerbajdzjanska fjälljudiska befolkningen eller snarare den äldre generationen. De yngre hade emigrerat till Israel. Mer om det en annan gång.

Tillbaka till nutiden. Eller snarare framtiden. Om en vecka blir det alltså final i svenska Melodifestivalen. Det känns som att valet står mellan lingongrova och lättmargarin. Både storsäljare. Loreen var ändå lite som koriander. Medan många älskar det, tycker andra det smakar tvål. Och i ett land där de flesta är rätt så petiga med vad de stoppar i munnen, går det som det går.

Teorierna om varför Loreen inte gick vidare är många. Var låten för svår? För många budskap? För kontroversiell? Att framställa sig själv som olika hjältar i livets många faser kanske blir för egocentriskt? Eller är det bara jantelagen som talar nu? Är det poänggivande att vara snygg ung kille och sjunga om kärlek till skillnad från performancekonstnär? Utan tvekan, ja.

Dock kanske Kiev hade behövt en Loreen. Ukraina har det inte lätt för tillfället och medan det i huvudstaden härskar frid och fröjd, pågår ett fullskaligt krig i de östliga delarna av landet. Just det, krig. Jag har svårt att se Benjamin Ingrosso eller Wiktoria säga något om det. Kanske Ace Wilder. Hoppas jag har fel.

Loreen dagen efter segern i Baku. Jag irriterar mig fortfarande över servitören i bakgrunden. Foto: Johnny Friskilä

Oavsett vem Sverige skickar till Kiev om en vecka blir i alla fall inte scenkonst. Det är kanske lika bra. Det som jag tycker är roligt med Eurovision är möjligheten att få åka iväg. Att jag hade en anledning att åka till Baku. Att sätta sig på Stockholms tunnelbana är inte lika skoj. Lingongrova är inget gentemot en perfekt pizza. Jag säger det bara, om jag om ett år sätter mig på röda linjen så blir det för att åka till en flygplats. Italien 2018. För den som gillar att resa är det kanske lika bra att Sverige föredrar lingongrova.