Uppdatering 8 mars 2017: Azurfönstret på Gozo, Malta finns inte mer. Det kollapsade i morse. Som tur är gick inga livt tapt.

Ursprungligt inlägg:

Naturen vill det lite annorlunda ibland. Så även på Malta och Gozo där vågorna gjort sandsten till sand och skapat en av ön största attraktioner – Azurfönstret. Inget varar dock evigt. Det gäller även valvet som vind och vatten genom miljoner av år har skapat just här på Gozos västkust, och så länge tiden går, fortsätter erosionen. Av jord är du kommen. Jord skall du åter bli. Azurfönstret finns kanske inte om hundra år.

Det är eftermiddag i början på december. Min guide, Vince från Visit Malta, tyckte Dwejra-bukten där Azurfönstret ligger skulle bli ett lämpligt avslut på en lång dag på Gozo. Solnedgången i havet där ute färgar den grå och beigea sandstenen gul. Nu har vi det, det mjuka ljuset som alla fotointresserade vill åt. I december är det oavsett för kallt för att bada här, så ingen idé att åka hit dagtid. Eftermiddag är perfekt.

Vågor slår in mot klipporna. Där vi går har genom de tusen år små dammar bildats. Vi hoppar mellan dessa vattenpölar. Tillsammans med andra modiga människor trotsar vi blåst och havsspray. Allt för den bästa bilden. Det gyllene ljuset kommer och går eftersom molnen rör sig snabbt och driver förbi i horisonten.

Det är selfies och poseranden. Några ropar högt på ryska. Trots att det är en blåsig decemberdag är vi inte ensamma. Azurfönstret har blivit attraktion nummer ett här på Gozo. För att det är spektakulärt vackert? För att det inte kostar något? För att Malta i allmänhet är ett litet land, och Gozo i synnerhet är litet? Även utan guide går det fint att ta sig hit med buss. Jag funderar på hur det är på sommarn. Som en solnedgång på Santorini?

Också min kompis Ruslan och jag poserar lite. Jag föredrar annars att vara bakom kameran, fast jag får kanske lära mig stå modell. Lite kul är det ju ändå med bilder på en själv. Tittar du rakt västerut, ut i det stora havet, har du Azurfönstret till höger. En gång en vanlig klippa. Sen en grotta i havet som igen kollapsade och skapade det vi ser nu.

Till väster i havet ligger en stor sten eller en liten ö om du vill. Fungusstenen, eller svampstenen kallas den. Här växte en sällsynt svamp, Fungus Gaulitanus som hyllades av dåtidens riddare, alltså de som styrde Malta för sådär 500 år sedan, för sina medicinala egenskaper. Allt enligt turistkällor på nätet.

Att sno svampen innebar dödsstraff och riddarna bevakade den konstant. Svamp med medicinala egenskaper finns ju även här i norr. Undrar hur roligt man skulle få om man åkte ut till den där stora stenen? Eller så är det bara ljug och påhitt – en god historia? Varför pratar inga svampsidor på nätet om Fungus Gaulitanus? Varför säljs den inte som universalmedicin i souveniraffärerna?

Svaret är enkelt. Fungus Gaulitanus finns inte och källkritik på nätet kan vara sådär. Det som däremot finns, är en pytteliten parasitisk växt av släktet cynomorium som man kanske en gång i tiden trodde var en svamp. Med lite fantasi och placebo kunde den säkert kurera både impotens och blodsjukdomar. Visst bevakades den. Men någon sällsynt svamp därute, nej det finns inte, och eftersom ingen idag verkar bry sig, var det kanske sådär med medicinaleffekten.

Vi fotograferar vidare. Hittar olika vinklar. Sjöspray på objektivet Det hade jag inte planerat. Jag torkar av med en halsduk. Jag tittar ner. Vattenpölar och sandsten, men även koraller och fossiler. Små liv i havet för miljoner av år sedan. Det sätter liksom saker i perspektiv. Man får en tidsram som man egentligen inte vill tänka på. Allt blir så oändligt stort.

Jag zoomar in. Uppe på Azurfönstret står ett gäng turister. Alla med sina telefoner och kameror, ungefär som jag här nere, men dit upp ska jag inte. Maltesiska turistmyndigheter gillar inte att man går dit. En människans fötter kanske inte snabbar på erosionen så mycket, men vad gör tusen par fötter? Tio tusen och hundra tusen?

Innan vi lämnar visar Vince mig något. Bakom parkeringen finns en lagun, en liten sjö med lugnare vatten. Även den en gång i tiden en havsgrotta, men nu ligger den öppen för alla. Genom en naturlig tunnel finns en förbindelse med havet utanför. På en sommardag kan man åka båt här, men inte idag. Runtom lagunen ligger små rektangulära betonghus. Nästan pittoreska med lite extra färg, fast dött på vintern.

Det är dags att bege sig iväg. Jag säger hejdå till Azurfönstret, denna triumfbåge över naturens krafter. En sak är i alla fall säker. Naturen vinner till slut.

Besöket vid Azurfönstret gjordes som en del av en dagsutflykt från Malta till Gozo i samarbete med Visit Malta.

Har du också varit vid Azurfönstret? Vad tyckte du?