Det är lätt att gå förbi Johanneskatedralen i Valletta. Grå-beige sandsten gör att fasaderna i Maltas huvudstad ser rätt så lika ut. St John´s Co-Cathedral som den heter på engelska ser därför inte mycket annorlunda ut, varken för världen eller jämfört med andra byggnader i här i huvudstaden. Min guide Vince säger däremot att jag inte ska låta mig luras.

Visit Malta har under två dagar gett mig en egen guide och chaufför. Lyx! Vince, en kameraintresserad man i femtioårsåldern är expert på sin ö, och ska ta mig och min vän Wybe runt hela sitt rike. Vilken tur att Malta är ett litet land!

Vince vet att skilja grädde från mjölk och gräs från grus. Detta till förbannelse för några väntande amerikaner som snart ska betala sina tio euro för inträde till katedralen. Vince drar oss förbi allt som heter köer. Amerikanerna svär bakom oss. Jag funderar på om jag ska säga något eller bara ge dem ett stort leende, men vipps, nu ska spärrarna passeras och där är vi inne i katedralen.

Jag trodde först det var en felstavning. Co-Cathedral, vad är egentligen det? Nu står jag med mina funderingar och tittar ut över skeppet, det som även kallas för nav, eller katedralens huvudrum. Guld, och marmor, utskärningar, skulpturer och väggmålningar.

Jag kan tycka om kyrkor. Inte för att jag är särskild gudfruktig av mig, utan för att det ofta är tyst och lugnt här. Jag kan vila ögonen på ett mönster, en detalj eller en tavla full av symbolik som jag, om jag har tur, faktiskt förstår. I så fall känner jag mig duktig, och kommer undan både glassförsäljare och högljudda mopeder.

Mitskeppet i Johanneskatedralen i Valletta. Foto: Johnny Friskilä

Jag ser ut över mitskepp och sidoskepp. Rymdskepp är något annat och så nära himlen kommer jag nog aldrig. Jag böjer nacken bakåt och blickar uppåt. Där finns freskerna av Mattia Preti. På 1660-talet spenderade han år på att dekorera den redan då 100 år gamla kyrkobyggnaden med scener från Johannes Döparens liv. Barock het stilen då, och på detaljerna märks att Mattia inte jobbade för timlön, ej heller på ackord.

Någonstans där upp sitter den vithåriga gud fader själv på sin tron. Där finns även St. Göran och draken, och hade jag varit fyra år hade jag nog trott att även självaste tomten avbildats där uppe – en man med långt skägg och röd både mössa och jacka. Bakom honom gömmer sig en ängel, och tomten står där med öppna armar och precis som jag blickar han uppåt, frågande, som om han tar emot besked från guds sändebud. Det är kanske precis det han gör, tomten, eller vem han nu är. Och ärligt talat spelar just det mindre roll för mig.

Vem är så egentligen detta? Foto: Johnny Friskilä

Blickar jag istället nedåt är vyerna annorlunda. Från himlen och tomten där uppe, till döden. Förut fick de rika, samt riddare och andra viktiga personer sin sista vila här. Under kyrkgolvet ligger drygt 400 av dessa män. Kanske finns någon kvinna också, men det vet jag inte. Att gå på här betyder alltså att trampa på någons grav och det är konst vi sätter fötterna på. Ingen undran att högklackat är förbjudet i kyrkan, och inte av religiösa skäl för gravstenarna består av marmor. Olika färger från hela världen har sågats i tunna skivor och lagts ner för att skapa mosaiker med både bokstäver och dödskallar. Lite längre bort pågår en restaurering, och jag ser hur tunn marmorn faktiskt är. Bara några millimeter.

Sniderier längs väggarna. Malteserkors, vindruvor och bomullsväxter. Ett deformerat lejon, ett kvinnoansikte som mycket mer påminner om jugend än barock. Plötsligt dyker en ikon upp, som om det vore i Grekland eller Ryssland. Här på Malta känns det lite malplacerad, men så får det vara i en kyrka byggd på 1500-talet, med fresker från 1600-talet, kapell från 1700-talet, skadat under andra världskriget och renoveras i skrivande stund.

Barock eller jugend? Foto: Johnny Friskilä

Nu kvarstår bara höjdpunkten. I kyrkans oratorium hänger den, tavlan som anses vara en av hans största mestervärk, Johannes Döparens halshuggning av Caravaggio. I rummet är det fotoförbud, även utan blixt. De mörka färgerna kanske tar skada av ljuset, eller så är det helt enkelt så att det alltid är någon som glömmer att stänga blixten. I ett rum som kanske får tusen besökare dagligen blir denna någon start till dessa några. Innan veckan är slut blir dessa några ganska många. Lika bra att förbjuda hela skiten.

370 cm × 520 cm. Halshuggning i naturlig storlek. Det är mycket man ska se i en kyrka. Salome står klar med fatet för Johannes huvud och målaren, Caravaggios signatur, den enda tavla som han faktiskt signerade, är skriven i blod från Döparens hals. Jag funderar på symboliken, men det är inte alltid jag har tur och förstår. Mäktigt ändå.

Det är snart dags att lämna denna Co-Cathedral. Men vad betyder egentligen co-? Jo, co- är det engelska prefixet. Som i cooperate, alltså samarbeta. En Co-Cathedral, eller vågar jag säga sam-katedral, är en katedral som delar samma funktion som en annan kyrka,. Den maltesiska romersk-katolska kyrkan har sitt ursprungliga centrum i St. Paul-katedralen i öns gamla huvudstad Mdina. Sen flyttade huvudstaden till Valletta. Där byggdes Johanneskatedralen som fick samma status som katedralen i den första huvudstaden. Landet hade nu två lika viktiga kyrkor eller katedraler, och Johanneskatedralen, St. John´s Cathedral, blev Co-Cathedral. Jag är glad att jag inte bara fick förbi.