Il-habbata. Lejonhuvuden, kvinnoansikten och fiskar. De har alla en sak gemensamt här på Malta, nämligen portklapparna. Jag visste inte det innan, men när jag promenerar längs gatorna i Valletta och Medina, ser jag mer än bara vackra balkonger, gamla skyltar och målade dörrar. Pricken över i:et är just il-habbata, portklapparna.

På dörren till en moské i Turkiet finns en portklapp från år 1160. Det var högmedeltid i Europa. Idéerna spridde sig västerut, för även om jag lärde mig i historielektionerna att medeltiden heter just medeltiden eftersom den ligger mellan andra, mer progressiva tidsepoker, så var det inte bara stagnation och elände.

Genom handel, expeditioner och krig har tankar och uppfattningar fått nya fästen. Kanske var det så också med portklappen. Osmanerna, de gamla turkarna, försökte sig på en invasion av grannön Gozo år 1551. De lyckades inte. Några år senare, år 1565, kom de tillbaka. Nu var det revansch som gällde. Belägringen av Malta kallas det – de sommarmånader 1565 som 48000 osmaner och medhjälpare kämpade mot de dryga 6000 korsriddare och deras män som då var i besittning av ön. Turkarna förlorade mot riddarna, trots deras överlägsenhet i antal. I efterhand anses detta krig haft betydning för kristendomens kontra islams dominans i norra Medelhavet, men nog om det nu.

Inte vet jag om det var turkarna som hade portklapparna med sig. Det kanske låter väl sökt. Någon annan som kan ha haft portklapparna med sig var engelsmännen. På dörren till Downing Street nummer 10 finns en portklapp i form av ett lejonhuvud. Det är ju engelsmännens fel eller förtjänst, beroende på hur man ser det, att Malta är en öl-drickande nation till skillnad från andra medelhavsländer där vinet står högre i kurs. Det är på grund av dem att brevlådorna här är röda, och tack vare dem att så gott som alla pratar engelska.

Ett lejon? Eller något helt annat? Foto: Johnny Friskilä

Men tillbaka till lejonhuvudet. Lejonet är lika med makt. Ett förkroppsligande av krigiska dygder – en vanlig symbol i Europa sedan medeltiden, kanske på grund av sin styrka, sin man som strålar som solen och sin gyllene färg. Eller så är det den bibliska kontexten. Berättelsen om Daniel i lejongropen till exempel, och här går jag, i Vallettas trånga trappstensgator där lejonhuvud efter lejonhuvud pryder de lackfärgsmålade dörrarna på de gamla sandstenshusen.

Edwardiansk stil har jag läst i efterhand. Själv tänker jag på jugend under mina Vallettapromenader, men om jag låter hjärnan arbeta ett varv till, sammanfaller ju jugend eller art nouveau som stilarten också kallas med just kung Edward. Det var början på 1900-talet. Ornamentik, växt- och djurmönster, och igen, detta kvinnoansikte, som om det vore från en affisch av Alfons Mucha.

Det blir flera promenader. Valletta är min bas under en hel vecka. Jag går även förbi en affär som säljer portklappar. Maltesiska portklappar i mässing. Från enkla ringar på metallplåt till havsdjur och lejon. Vissa portklappar jag ser när jag promenerar är uppenbart helt nya. Andra, av järn, är helt eroderade. Jag gissar att mässing är en bättre souvenir, och hade jag en lämplig ytterdörr hade jag kanske köpt en. Dock bor jag på femte våningen i miljonprogrammet, och dörren varken valnöt eller ek. Synd, för ett lejonhuvud vore trevligt!