Gamla stan i Lahore sjuder av liv, mat, ljud, skräp och nybryggd te. – Klick, hör jag bakom mig. Det är vakten som låser dörren, och här är jag, bakom hänglås och tjocka trädörrar i ett bönetorn, mitt i smeten i Lahore. Wazir Khan-moskén, precis som Lahore fort och Kejsarmoskén härstammar från de dagar då Shah Jahan var stormogul och styrde det riket som nu är Pakistan och Indien.

Wazir Khan var kunglig läkare. Lönsam profession tydligen, för mannen ägde stora delar av dagens centrala Lahore och år 1641 stod moskén färdig, den mest dekorerade av alla mogul-erans moskéer, med fajans-konst och fresko-målningar. Även här med dessa typiska oktogonala, åttakantiga minareter,  och moskén kom att bli Lahores viktigaste samlingspunkt för fredagsbön.

Men hur blev jag så inlåst? En ensam vakt sitter vid ingången till moskéns innegård och ser till att allt går rätt för sig. Skorna ska av, vi kan ta dem med oss men vakten är snäll och tar hand om dem själv. Jag är trots allt turist, och turister finns det inte många av här. Min couchsurfar-värd och jag går ut på innegården, omgivna av stiliserade blommor och ornament på alla kanter. Vi hör ljuden från folkvimlet där ute, men Wazir Khan-moskén är som en tyst oas i jämförelse.

Jag tänker på det jag tidigare sett i Iran. Kobolt-blått, vitt och grönt. Stjärnmotiv, cypressträd och passionsblommor. Jag skulle kunna se detaljerna i timmar, hur det ena blommotivet skiljer sig från det andra, hur dessa matta färger skapar en melankolisk stämning, eller så är det bara jag som hör ett ”wow” från djupet av mitt hjärta. Det är sällan jag låter mig imponeras, men ibland händer det.

Ahsan, min couchsurfar-värd, pratar med vakten. För motsvarande en svensk tia öppnas hänglåset till den annars så stängda dörren som leder upp till toppen på en av dessa åttkantiga minareter. Vi får vaktens telefonnummer eftersom vi ska ringa honom när vi vill ut igen. Fast det hade jag inte uppfattat då, när låset sade klick.

Hur som helst, vi klättrar uppåt och når slutligen plattformen där uppe med utsikt 360 grader över gamla staden i Lahore. Rop och motorcyklar. Färskpressat juice och kikärtsbullar till försäljning. Ett myller där nere på gatan. Min blick vilar på kupolerna som nu är under mig och där duvorna sitter. En falk attackerar en duva i luften. Lahores falkar skulle kunna bli en egen berättelse, för aldrig har jag i en stad sett så många rovfåglar, men nog om det.

Från många av hustaken omkring ser jag män slänga ner långa tyger. Lahore är en levande stad. Inte ens gamla stan har blivit museum som så andra ställen, utan här pågår kommers och produktion sida vid sida. Tygerna har precis färgats och för att torka får de nu hänga ner längs de fönsterlösa betongfasader som bygds upp kring Wazir Khan. Betongfasader i en gammal stad kanske låter mer förstörande än charmigt och pittoreskt, fast den oreglerade blandningen tilltalar mig – ordning i kaoset.

Vi tar bilder av varandra. Från ett tak vinkar några killar och vi tar bilder av dem med. Det är alltid killar som vinkar. Aldrig tjejer. Pakistan är ett mycket segregerat samhälle när det kommer till kön. Jag tröstar mig med att vore jag västlig kvinna på resa hade jag säkert sett några vinkande pakistanska medsystrar också.

Efter kanske tio minuter slår vi en signal till vakten. Han låser upp och får diskret sina rupees i handen. En mor ber mig ta en bild på hennes son. Hon tittar dock aldrig på mig, utan snarare överallt annars. Var som helst, men inte på mig. Den kanske treåriga killen förstår att det här är ett särskilt tillfälle och inte något som händer varje dag. Han står i stram givakt och tittar växelvis på mig, växelvis frågande på sin mor. Jag läser hans tankar – gör jag rätt nu, mamma?

På innegården ligger även en grav för ett sufi-helgon. Lahore är ett centra för sufism, denna mytiska eller andliga aspekt av islam, de som strävar för att uppnå personlig kontakt med gud. På gården, ligger även några bönemattor och en handfull män har vänt sig mot Mekka. Jag tvättar mina fötter. Inte för att jag har planerat att be, men lite smutsig har jag ändå blivit från att klättra barfota i en minaret-trappa som inte ser besökare varje dag.

Innanför murarna har tiden stått still. Jag har fantiserat mig tillbaka till stormogulernas tid, men nu är det fantasiernas tid som är förbi. Jag får mina skor tillbaka. Kaoset i gamla stan väntar. Lahore sjuder av liv.