Lahore Fort! Det är inte bara utsikten mot Badshahi eller Kejsarmoskén på svenska som gör fortet i Lahore värt ett besök. 500 rupees i utlänningsinträde kostar det att gå in och det motsvarar nästan 50 svenska kronor. Jag kan ju alltid hoppas att pengarna går till underhåll.

Själva komplexet är äldre än Kejsarmoskén med en kunglig historia tillbaka till 1000-talet. Här finns ett tjugotal byggnader men det vi ser idag härstammar till största del från 1500- och första hälft av1600-talet. Med andra ord till fadern, Shah Jahans tid vid makten. Det var han som byggde Taj Mahal. Mogul-arkitektur när det är som vackrast. Lahore Fort är inte illa det heller.

Vit marmor och röd sandsten. Samt en asfalterad väg och en större golfbil för de familjer på söndagsutflykt som inte riktigt orkar gå de få meterna upp till fort-området. Inga golfbilar kan dock köra upp elefanttrappan. Jag kallar den så, den breda trappen där för 400 år sedan de kungliga elefanterna brukade gå. Prinsessor och prinsar i dekorerade sittkorgar på de ännu mer sirligt dekorerade elefanterna. Inte skulle moguldöttrar behöva promenera till sina bostäder. Breda passager och långa, låga trappsteg. Hur annars kan en elefant ta sig upp en trappa?

Elefanttrappan i Lahore Fort. Foto: Johnny Friskilä

Fördjupningar i marmorn. Ädelstenar har en gång prytt ornamenten här, som om de inte var tillräckligt sköna innan. Stenarna är dock borta sedan länge. Kvar är dessa tomma hål i florala mönster där de en gång satt fastlimmade. Vem som tog de färggranna stenar vet jag inte. Mogulerna själva, engelsmännen efter dem eller vanligt folk och rövare?

Solen försöker tränga igenom dimman och luftföroreningarna. Ett grumligare tusen och en natt. En suddig Aladdin. Kupoler och minareter insvepta i dis. En kille kommer fram till mig. Han presenterar sig som Usman och är 20 år. Han vill att jag ska ta bild på honom. En bild med utsikt, en bild framför palatset. Han vill prata men hans engelska är dålig. Han vill promenera med mig. Han bjuder mig till sin landsby på fest, han vill hålla hand.

Usman. Foto: Johnny Friskilä

Hålla händer är något pakistanska män gör. Det visar att de är vänner och Usman och jag håller hand ett tag. Sen är det dags att säga hejdå fast Usman vill inte riktigt lämna mig. Han köper en cigarett, tänder den och ger den till mig. Jag tror inte han har råd med annat och jag tar ett par bloss, icke-rökare som jag är, men jag har inte hjärta att säga nej.

Han tar också ett par bloss. Vi är utanför fortet nu. Folk kommer mot mig, vill titta på utlänningen. Vem är han? Vad gör han här? De pekar på min kamera och vill fotograferas. Jag fotar, de skrattar när de ser sig själv på kamerans display. Tummen upp. Dricker ett glas färskpressat juice på sockerrör och lime och får tag i en rickshaw. Dags att utforska Lahore vidare.