Vi kör så snabbt det bara går. De pakistanska fjällvägarna är svängiga och ofta hamnar vi bakom en lastbil till randen fylld av salt från gruvan i Khewra som vi nyss besökt. Här uppe i saltkedjans höjder ser vi ned på det röda karga bergslandskapet som blir ännu mer rödorange i det solen går ned och klockan närmar sig femslaget.

Vinterdagarna är korta i Punjab-provinsen i Pakistan och att stanna, om så bara för en liten minut för ett solnedgångsfoto är inget alternativ. Det hinduistiska templet Katas Raj har sina öppettider. Problemet är bara att vi inte vet vad de är. Årtal och historia finns det hur mycket som helst av på internet. När det gäller öppettider och kontaktinformation och annat praktiskt finns däremot ofta inget alls. Och det som finns, som i tillfället med saltgruvan, är ofta fel.

Vi kör helt enkelt på. Här i bergen är navigering ingen sak. Jag är kartläsare och vet vad jag gör. Min couchsurfar-vän och chaufför är mindre säker, men gör för en gångs skuld som jag säger. Det är inte första gång vi kämpar mot klockan och nu är det bara att hålla oss på vägen, följa kartan, inte stanna för att fråga någon om vägen, för sådant tar tid i pakistanska bergsbyar. Då blir det snarare de som ska fråga om mig än jag som ska fråga om vägen. Minuterna springer snabbt iväg.

Fem minuter i fem ankommer vi tempelkomplexet Katas Raj. Porten till området är öppen och där står två män. – Välkomna, säger de båda, vi skulle precis till att stänga. – När stänger ni, frågar jag, och får till svar att öppettiderna är från 07:00 till 17:00, men att vi hann precis. Det är gratis inträde, men vi får gärna tipsa lite efteråt. lyder instruktionen. – Kom så ska vi visa er Katas Raj!

 

Shiva – vilddjurens herre – är tillsammans med Vishnu och Brahma en av de äldsta och högsta gudarna inom hinduismen. Det är till gudomen Shivas ära som Katas Raj först byggdes en gång på femhundratalet. Eller först och först…, det fanns buddhister här innan dess. Sen hinduer, men idag finns här inte många hinduer kvar. De flesta flyttade österut 1947 när Indien och Pakistan som tidigare varit ett land blev självständiga från britterna. Hinduerna skulle bo i Indien. I Pakistan är de flesta i dag muslimer.

Med nyckel till hänglåset som annars förhindrar besökande att ta sig in i det gamla brittiska kolonialfängelset, öppnar guiden som kallar sig George den tunga trädörren. I detta hinduistiska tempel byggde alltså britterna ett fängelse en gång på 1800-talet. Jag frågar inte vem som satt bakom hänglåsen den gång, men det måste ha varit ett statement att bygga ett fängelse just här. Nu ska jag upp på taket och med utsikt härifrån få en introduktion till varför vi har stressat oss hela vägen hit.

Detaljer, namnen, beteckningarna och legenderna är många. Vad som är fakta och vad som är fiktion är ofta svårt att säga. Det som går in det ena örat går dessutom som oftast ut det andra. Jag har förbättringspotential när det gäller papper och penna på location.

Dock finns här sju olika tempel runt och i närheten av en liten insjö. Fyra av templen består än idag, och insjön är de tårar som Shiva grät när han fick veta att hans fru Sati hade dött. Så berättar legenden. Själva namnet Katas Raj sägs komma från ordet ”kataksha” som på klassisk sanskrit betyder Guds tårar.

 

Nu står jag på taket av det brittiska fängelset och tittar ut över dessa tårar och hela det väldiga tempelkomplexet Katas Raj. I horisonten en svag strimma rött och gult, himlen vitblå ännu några minuter till. Solen har gått ner och den blå timmen börjar snart gå i kapp den gyllene.

Långt där borta i horisonten, den mörka siluetten av en cementfabrik. Tempel och fabriker – en kontrast av dimensioner. Vilken tur att jag tillhör dem som gillar fabriker och tycker att en solnedgång gör sig bättre på bild om jag kan inkludera ett par skorstenar, gärna med lite rök. De tillför ett levande element, ett producerande element, tyvärr även ett förorenande sådant, men oavsett ett bevis på en viss modernitet och egen kapacitet, vilket är positivt i ett land man annars kanske inte förknippar med sådant.

Shivas tempel i förgrunden. Ramachandra-templet uppe på höjden i där bak. Den lilla insjön har låga vattennivåer. Gudomens tårar har tydligen börjat försvinna, men den är åtminstone inte full av petflaskor som så många andra ställen i Pakistan och runt om i världen. Kanske guiden George även städar lite när han har tid, och tid verkar han ha. Onda, eller kanske sanna tunger säger att cementfabriken har skuld i det låga vattenståndet.

George och hans kompis börjar ta oss runt i komplexet. Låser upp dörrar och med min mobil som ficklampa pekar han ut väggmålningar. Några 500 år gamla, och att titta på en orenoverad halvt-tusen år gammal fresk ger mig en känsla av glädje, tacksamhet, men även sentimentalitet. Jag får vara här nu, det är jag glad och tacksam över. Men ju fler besökare som templet får, hur länge kommer denna fresk finnas kvar i sin ursprungliga form? Mer färska vägginskriptioner på urdu finns här tillräckligt av. Klotter. Vi tittar även på så kallade renoverade väggmålningar och jag får känslan av att även en äldre spansk nunna varit här nyligen.

Vi klättrar runt i templen. Tittar på utsikterna, först från det ena hållet, sen från det andra. Tårarnas sjö är mittpunkten, oavsett från vilket håll man ser. En grupp militärer går också runt inne på området. Granne till tempelområdet är nämligen en kadettskola. Unga män med vapen i hand poserar för gruppbilder, tar selfies och avnjuter en ledig eftermiddag medan det fortfarande är tillräckligt ljust för att se. Även min kompis tar en selfie, samt bilder av mig och honom tillsammans.

Några ljus i templen finns inte, och heller längs stigarna där vi går. Utan mobilljuset vore vi förlorade i fotograferandet. För templens fresker skulle jag definitivt kommit tidigare, men även utomhus börjar det bli för mörkt för att se ordentligt. Guiden George hinner peka ut de kobraliknande ornamenten i templens arkitektur. Sen blir det för mörkt. Vi tackar för oss. Jag tar en bild av George och hans vän, ger honom 300 rupees i tips. Det är ungefär 30 kronor och en liten dagslön för en pakistansk arbetare.

Vi har kört långt och nu är det dags att åka tillbaka. Saltgruva och Katas Raj som en dagstur från Lahore. Jag känner ibland den där stressen. Jag önskar att hinna med, utan att behöva rusa från a till b. Den här gången fick vi rusa, fast jag har som mål att inte göra det. Jag skulle vilja stå upp tidigt och ha tid att stanna ofta, att se mig om längs vägen. Nästa gång vill jag inte köra fort. Då ska jag ge Katas Raj och guide George den tid de förtjänar. Nu har jag nämligen koll över öppettiderna.