Himalayasalt har blivit rätt populärt i Sverige. Små rosa och orangea stenar med ett litet rivjärn, pastellfärgat grus i en genomskinlig bordskvarn. Dyra pengar för fina varor helt från Himalaya, eller hur var det nu egentligen?

Jag befinner mig i Khewra. Gruvstaden i norra Pakistan har världens näst största saltgruva. Den ligger på en avstickare från motorväg M2 som går mellan Lahore och Islamabad. Här, för den som gillar geologi, kan sägas att för dryga 50 miljoner år sedan stötte indiska plattan ihop med eurasiska kontinentalplattan. Det som en gång var hav blev höga landet och norrut ruvade världens yngsta berg högre och högre för varje år. Bergen blev till slut världens högsta och kallas idag Himalaya.

Khewra ligger dock 300 kilometer från Himalaya. The Salt Range kallas bergen vi befinner oss i, eller saltkedjan för att använda ett svenskt ord. Himalayasalt är dock kanske ett mer säljande namn. GPS:en gör det enkelt att hitta med personbil och vi passerar lastbilar, kameler och dekorerade traktorer med släp. Alla fyllda med dessa vita, rosa och orangea mineralstenar. Smakrika kvarlevor från det hav som torkade ut när plattorna möttes.

20 kronor för pakistanier, 200 för utlänningar. Det ska inte vara billigt att besöka en näst intill världsunik attraktion. Lite drygt, kan tyckas, tiodubblingen. Särskild när den obligatoriska guiden bara pratar urdu och går mycket sakta. Om han snabbar upp hamnar han framför min kamera. Alltid. Sakta är kanske bättre.

Ingången. En tunnel med ledljus. Ett järnvägsspår i miniatyr. Ett litet tåg som man kan ta den nästankilometer som annars finns att promenera för att komma in i själva gruvan. Guiden lyser med sin ficklampa mot väggen. Lägger lampan helt intill och jag ser hut väggen lyser upp i någon diameters radius från ljuskällan. Väggarna består av delvis transparent salt.

Det var för ungeför 2300 år sedan att Alexander den stores häst hittade saltet, historien säger i alla fall så. Hans häst började slicka på stenarna där de red igenom det öda landskapet. Andra hästar började slicka och till slut beslöt en soldat sig för att ta reda på vad det var hästarna var så intresserade av. På så sätt upptäckte hästen till en makthungrig och invaderande europé saltet vid Khewra. Fast historia har väl oftast skrivits av just makthungriga européer…

Nu är det dock inte Alexander utan Johnny som är här, och jag är en utav 250 000 turister per år som besöker saltgruvan i Khewra. Jag kände mig dock rätt ensam. Min gissning är av dessa 250 000, är 240 000 pakistanska skolbarn medan 9000 är pakistanska par på söndagsutflykt. Statistik på utländska besökare såg jag inte.

Väl inne i gruvan. En moské av salt. En minaret av salt. Bassäng med saltvatten, fast knappast till att bada i. Det var det där när guiden bara pratar urdu. Fast prata ska han, lika förbannat.

Som murstenar fast inte av mur utan salt. Byggstenar alltså, några med ditplacerade hål, tillräckligt stora för att sätta in en glödlampa som gör att hela stenen lyser. Moskén lyser, och det gör minareten också. Svagt rosa och varmgult ljus.

Men… Grönt ljus, rött ljus, blått, rosa och lila ljus. Det måste finnas en egen person ansvarig för ljussättningen i saltgruvans besöksavdelning. Det rosaskimrande saltet är tydligen inte tillräckligt vackert i all sin enkelhet. Det behövs även lite neon. Led.

Det känns på något sätt som att gå inuti en kropp. Vatten, salter, tunnlar, hål och tarmar. Stora ytor, små ytor, konstiga körtlar som jag inte vet vad är. Vatten droppar ned från taket och bildar små tunna stalaktiter. Som polyper på en slemhinna. Guiden bryter av en stalaktit och ger den till min kompis.

En skolklass springer runt. Skriker och ropar, för visst blir det ett särskild eko här inne i gruvan. Vi har tagit rundan nu. Jag har fotograferat, men var kanske inte riktigt förberett på ljuset här inne. Det får kanske bli en nästa gång, ett annat år, fast för 200 kronor vill jag gärna ha en engelskspråkig guide.

Ute. Toalettfaciliteter, ett serveringsställe med lite mat. Utanför gruvområdet ligger souveniraffärerna i rad. Om jag får kalla dem det? Souveniraffärer. De säljer i alla fall bara en sak. Gissa vad! Deras hemmagjorda skyltar längs den ena vägen som finns vittnar om priser jag har råd med.

En saltlampa för 10 eller 20 kronor, eller varför inte en saltsten för en krona som du sen kan ha som bordssalt hemma? Bara att krossa eller riva. Fast visst, om jag köper en hel lampa till tjugo spänn kan jag få några saltstenar gratis. Min kompis börjar pruta å mina vägnar, fast har jag betalt 200 för gruvinträde kan jag väl betala en tjuga för en lampa.

Gruvan får dock i underkant av kronan per kilo, och då bara för det allra finaste och renaste salt. För salt av sämre kvalitet är priset per kilo 20 öre eller 200 kronor tonnet, för inte säljer gruvan salt per kilo inte. En Gruvarbetare tjänar 800 kronor månaden. Jag ser några av dem när de kommer av sitt skift. Kläder, skyddshjälm. Jag hälsar och de hälsar tillbaka.

Här hemma kostar ett kilo himalayasalt dryga hundralappen. En saltsten med rivjärn 250 kronor hos de stora kedjorna, men Sverige är dyrt och Pakistan billigt. Jag betalar hellre en tvåhundralapp i inträdesbiljett.