Del tre i min serie om Pakistan handlar om pengar, priser och shopping. Hur mycket kostar en resa till Pakistan, hur mycket kostar det som resenär att vara i Pakistan och slutligen, vad finns där att köpa med hem?

Pakistan är ett billigt land, dock med kanske de största skillnader mellan rik och fattig som jag någonsin sett. Bilden av den där nakna tvååringen har etsat fast sig i näthinnan. Håret åt alla håll. Leker på en kvarterssophög mitt i city, bland gamla petflaskor, plastpåsar och annat skräp. I bakgrunden hennes boende. Består av några plank och plastpresenningar fast mellan några pålar nedtryckta i sophögen.

Jag är åskådare till scenen. Från baksätet på en vit Toyota Corolla 2016-modell där även jag har en petflaska. Ny, ren, och med kallt vatten. Scen slut.

Pengar och priser

Mat

Inne i stan. En gatumatsmåltid i gamla stan i Lahore kan kosta 50 rupier. Landet valuta är pakistanska rupier, och 100 rupier är 8.73 kronor (2016-01-02). Säger jag 10 kronor blir det enkelt att räkna. Därför kostar måltiden i underkant av 5 kronor. Ett glas färskpressad sockerrörsjuice med lime 30 rupier, alltså 3 kronor. På en restaurang i övre medelklassbemärkelse kostar en måltid mellan 500 och 1000 rupier, ta bort sista nollan och igen – det ungefärliga belopp i kronor.

En nota för två som jag sparade från kinesisk restaurang i Lahore landade på 2350 rupier – med förrätt, huvudrätt, extra ris och läsk. Inte särskild billigt. Diplomaterna i huvudstaden Islamabad betalar dyra pengar för sina amerikanska pannkakor och sallader med nachos och svarta burkoliver.

Museer och sevärdheter

Många museer har egna priser för utlänningar. Det vill säga dyrare priser. När en pakistanier betalar 20 kronor för att besöka saltgruvan i Khewra, betalar jag 200 kronor. Det är lite drygt tycker jag, särskild när den obligatoriska guiden bara pratar urdu och alltid går i vägen för mina foton.

För att se fortet i Lahore betalar pakistaniern motsvarande 2 kronor och utlänningen motsvarande 50. Å ena sidan förstår jag det. Den vanliga pakistanier har kanske råd med två kronor, men inte tio. Jag har dock råd med 50, även om det skulle innebära att jag besökte fortet bara en gång istället för flera gånger. Som fotograf vill jag gärna se ett ställe vid dygnets olika tider, i olika ljus och olika väder, fast med inte obegränsad pengatillgång får jag nu tänka till. Hade utlänningspriset varit fem eller tio gånger mer hade jag inte haft lika stora problem med att acceptera det som nu när det är 25 gånger dyrare.

Transport

En rickshawresa motsvarande 5-10 kronor. En innerstadsresa med Uber kunde kosta motsvarande 30. En biljett på stadsbussen i Lahore 3. En bussresa på tre timmar mellan Hyderabad och Karachi 25 kronor om det inte vore för en okänd som på mysteriöst vis betalade utlänningens biljett.

En tågbiljett genom hela landet kan kosta 100 kronor. Med komfort och lite enskildhet 500 kronor, samt 6 kronor extra för nattågets rena bäddlinnen. Uppdaterade priser på hemsidan till de pakistanska järnvägarna.

Buss där man inte riskerar sitta på taket är dock medelklassens föredragna transportmedel. En av landets längsta bussträckor kostar 350 kronor – från Lahore till Karachi. Hemsidan till Daewoo Express har uppdaterade priser.

Boenden

Fem-stjärnigt för 2000 kronor natten. En säng i en sovsal 35 kronor, frukost inkluderat. Jag couchsurfade mest, men vid ett par tillfällen bodde jag på hotell. Lokala hotell i Islamabad och semesterbyn Murree i bergen ovanför huvudstaden. 200 kronor natten, och i lågsäsong (december) kunde prisarna diskuteras. Kom bara ihåg att fråga om sådant som värme och varmvatten. Inget får tas för givet.

Internet

60 kronor för simkort och 3 gb i en månad. Funkade utmärkt och snabbt, nästan överallt.

Shopping i Pakistan:

Märken vi känner igen

Igen, Pakistan är billigt. Många av våra västliga kläder produceras i Pakistan. Levis, Tommy Hilfinger, you name it! Dessa märken finns därför på den lokala marknaden, kanske med lite små variationer, en liten detalj som gjorde att kalsongerna inte kunde skickas till märkesaffären i Stockholm, London eller New York.

Istället hamnar dem, i stadsdelen Iqbal Town i Lahore. Ett trepack med Hilfiger-kalsonger för 90 kronor, även om den europeiska prismärkningen visade fem gånger mer Ett bälte för en tjuga, en snygg skjorta för 70. Levis 504 för 120 kronor.

Traditionella kläder

Mer traditionella kläder finns också. Shalwar Kameez kallas den traditionella byxdräkten som både män och kvinnor använder men som självklart ser rätt så olika ut beroende på vilket kön den är tilltänkt. Man kan köpa färdiga på marknaden. Eller så köper man tyg och går till en skräddare. Jag gjorde sistnämnda. 80 kronor för tyget på marknaden i Lahore, och 80 kronor till skräddaren som tog mina mått och sydde en dräkt åt mig. Slim-fit dessutom.

Traditionella hattar finns också. Pakol heter den mjuka svampliknande yllehatten som används av män både i Pakistan och Afghanistan. En kul present för en tjugolapp om man prutar. De pakistanska sjalarna är också en fin souvenir. I alla fall mer användbar. Svarta, bruna, beiga och gröna. Priserna varierar och så gör även materialen. Syntetisk velour är inte nödvändigtvis billigare än naturmaterialen, fast det gäller att pruta. Jag har mina strategier och det är inte alltid det passar sig att pruta. Mer om prutning sen!

Andra souvenirer och salt

Pakistan producerar mycket skinn. En ny jacka för 300-500 kronor? Jag behövde nya svarta skinnskor. 200 kronor setback och jag gillade modellen. Annars är inte Pakistan något direkt shoppingparadis. Det som säljs är för den inhemska marknaden. En rakt igenom souveniraffär hittade jag bara en gång – på ett museum i Karachi. Lite saltgrejer, några syntetschalar, en vattenkanna målad i samma stil som landets dekorerade bussar. Och bra är kanske det, jag har aldrig varit ett fan av souveniraffärer. Hos en gatusäljare i Lahore köpte jag dock en kylskåpsmagnet. Den var i alla fall Made in Pakistan.

Vid saltgruvan i Khewra fanns souvenirer av gissa vad! Salt! En saltlampa för 10 eller 20 kronor, eller varför inte en saltsten för en krona som du sen kan ha som bordssalt hemma? Bara att krossa eller riva. Himalayasalt kallar vi det i Europa och Sverige här det säljs för dyra kronor klumpen hos de stora varuhusen och kedjorna.

Gruvan får dock i underkant av kronan kilot, och då bara för det allra finaste och renaste saltet. Gruvarbetaren får 800 kronor månaden. Jag ser några av dem när de kommer av sitt skift. Kläder, skyddshjälm. Jag hälsar där jag går med kamerautrustning kring halsen motsvarande 4 pakistanska gruvarbetarårslöner. De hälsar tillbaka. De verkar inte ledsna direkt, fast det kan jag omöjligt bedöma. Ledsen verkade heller inte den nakna lekande lilltjejen på soptippen. Om inget annat har hon nog till salt.