Mat i Pakistan

Sällan har jag ätit så gott som i Pakistan – gränslandet mellan indiska subkontinenten, Centralasien och Iran. Gränslandet mellan de indiska kryddorna och iranska örterna. Där plov blir biryani, där riset och brödet möts.

De olika brödsorterna naan och roti serverades överallt. Det stekta majsbrödet makki ki roti till frukost. Basmatiris på kinesisk restaurang där det annars inte finns en enda pinne att uppdriva. Jag hade i och för sig behövt två, fast sked och gaffel funkade också. Kinesisk-pakistansk fusion är ett koncept i sig.

Chicken curry. Mutton curry. Grytorna jag åt hade en exceptionell harmoni när det gällde kryddning. Chili med kryddor som vi här hemma kanske oftast förknippar med glögg och julkakor. Jag ångrar att jag inte frågade mer efter recept, bad om att få träffa kocken. När jag ställde frågor till mina couchsurfarvänner i efterhand, blev svaret ofta det samma. Varenda gryta var tydligen en curry.

Streetfood. Pakistansk gatumat är ett kapitel i sig. Från vegetariska kikärtsbullar till färskpressad juice av lime och sockerrör. Från de grönsaksfyllda småbröden panipuri till paan som är olika sorters strössel inlindad med lite sås i ett grönt blad. Lite som sallad med kakpynt. Sådär lagom i efterhand vet jag att bladen var betelblad. Med andra ord, lätt stimulerande och jag minns jag hade det rätt trevligt den kvällen.

Restauranger. Enklare hak med plaststolar och bord. Sitta på en charpai – en traditionell säng där den millimetertunna madrassen är en yta vävd av strå eller numera plasttrådar. Denna eviga plast… Bestick i samma material på en fastfood i en shoppingmall – den enda gång jag var rädd för matförgiftning. Varmmat som blivit rumstempererad. Fast jag klarade mig. Halva priset jämfört med Sverige. Dyrt i Pakistan. Billigt är däremot råvaror. Arbetskraft också. Fjorton servitörer på fyra kunder.

De med pengar äter gärna västerländskt om det går. Pizza, hamburgare, friterad och panerad kyckling med pommes. Min couchsurfarvärd kör en timme till en bra restaurang. Loungemusik, stolar och cheesecake. Vidare till glassbar där man trycker in på pekskärm sina smakkombinationer och ingredienser. Yoghurt, mjölk, lättmjölk och soyamjölk. Ingen grädde dock.

Smakspreferenser går lätt isär. Pakistansk pizza fyller magen men inget mer. Serveras med ketchup. Cheesecake i en upplyst glasmonter till 40 kronor biten. Sparsamt med kunder. Även det ett klockrent receptet på matförgiftning.

Dryck i Pakistan

Jag dricker läsk eller vatten. Färskpressad juice om det går. Alkoholfri öl – maltdryck som påminner om svagdricka.

Alkohol finns nämligen inte. Eller visst finns det, i barerna på de dyra businesshotellen. Där säljs pakistanskt öl. Landet har ett bryggeri. För även om den islamska republiken Pakistan inte tillåter landets stora muslimska majoritet att dricka, så får den kristna minoriteten och de hinduer som finns kvar supa sig fulla om de vill. De många sekulära muslimer dricker också, och det gör även ett stort antal troende. Det gäller bara att känna en langare. Dricka bakom murar och låsta dörrar.

En gång åker jag till ett businesshotell. En bastion bakom höga murar. Med vakttorn och skarpskytt. Det är sällan jag super på resa, men att smaka den lokala ölen gör jag gärna. Jag kom klockan 20. Baren stängde 17:30. Jag struntade i ölen och lämnade skytten.

Te. Pakistanierna älskar sitt te. Serveras färdigt, blandat med kryddor, socker och mjölk. Lite som i England, förutom det där med kryddorna. Jag har aldrig druckit te med mjölk förut. Tyckt det såg rätt vidrigt ut. I Pakistan provade jag. Det var gott. Nu gäller det bara att återskapa det hemma i Sverige.

Starkare stimuli

Jag klättrade bland ruinerna i Thatta – staden där världens kanske största nekropolis eller kyrkogård finns. Jag tänkte först att det var blod jag såg där vid brunnen. Visst kan någon ha tagit till nävarna här. Eller näsblod av den inte så lindriga varianten.

Jag utforskar vidare. Gravar och mausoleer. Mera blod. Så mycket rött på marken att jag slutligen frågar mina lokala vänner.– Vad har hänt? – Betelblad, får jag till svar. Det röda är alltså inte blod, utan en drog. Ett stimulus, fast utan kakpynt den här gången. Tillsammans med nöten från samma växt och lite andra substanser tuggas bladet. Ens saliv färgas rött, man spottar ut och känner sig lugn och avslappnad. Det får bli en annan gång.

Hasch. – Om du röker, kanske du förlorar din kamera. Den främmande killen bredvid mig tömmer sin cigarett för tobak. – Tack så mycket, säger jag och ler. Jag tänker inte testa.

Jag åkte hit med min värd från couchsurfing. Han känner sig obekväm och står så nära mig han bara kan. – Prata inte med någon, säger han. Jag försöker strunta i det.

Torsdag kväll är nämligen sufikväll vid helgedomen Baba Shah Jamal i Lahore. Rop, dans, trummor, suggestiva rytmer. Någon skriker ut. Publiken svarar. En väpnad polis står två meter ifrån mig. År 2010 tog en självmordbombare 36 människor med sig till döden på det här stället.

En banner säger ”Nej till droger.” Dock är det tydligen inte denna konstapels uppgift att konfiskera cannabis. Varannan människa, om inte fler, sitter och eldar på sina klumpar av haschisch. Skär upp cigaretter, folie…

Min värd har tjatat tillräckligt länge. Poliserna är borta. Ruset hos killarna omkring blir starkare. Dags att gå.Lite läsk och en matbit kanske? Samt ett betelblad med kakpynt.