Du läser nu första del i min artikelserie om Pakistan. Den ska handla om resa och boende. Landet är rätt okänt som turistland. Ökänd från nyheterna. När Pakistan omtalas handlar det om mord och mordförsök, översvämningar och flygkrasch, talibaner och andra rebeller. UD avråder från icke-nödvändiga resor till landet.

Jag söker bland böckerna på Stockholm Bibliotek. Hittar titlar som Pakistan vid avgrundens rand, Pakistan mellan diktatur och korruption och Religiösa Extremister på frammarsch i Pakistan.  Senaste Lonely Planet-guide kom ut 2008. Som e-bok finns ingen guide om landet. Så hur är det egentligen att vara turist i Pakistan? Det ville jag ta reda på. Som enda blonda på planet flyger jag dit och tillbringar i december 2016 två veckor i landet.

Flyg till Pakistan:

Om du är flexibel med datum kan biljett till Pakistan kosta så lite som 4000 kr t/r från Stockholm. Det kräver dock gärna mellanlandningar i både Berlin/Dusseldorf och Abu Dhabi. Har du tur kan det räcka med en bara mellanlandning, i Dubai, och priset blir bara några hundralappar extra.

Min biljett, via Berlin och Abu Dhabi till Lahore kostade 4900 kr, men jag var inte den mest flexibla när det gällde resedatum.

Flygbiljett till huvudstaden Islamabad eller storstaden Karachi i södra delen av landet kostar ungefär lika mycket. Lahore, som landets kulturella och kulinariska centrum har mer att erbjuda resenären. Att flyga in till Islamabad är bra om du vill utforska naturen och bergsområdena i norr. Till Karachi åker en stort sett bara för business.

Själv skulle jag egentligen flyga hem från Amritsar i Indien men omständigheterna ville det annorlunda. Jag köpte en ny returbiljett till Europa från Karachi istället. Det blev en omdisponering av resan, men är sådant som händer ibland.

Resa runt i Pakistan:

Pakistan är ett stort land. Inrikesflyg, tåg och buss är alternativen för den som vill resa runt i landet, om man inte har tillgång till egen bil förstås.

Under mina två veckor i Pakistan åkte jag en gång tåg. Nattåg vid namn Karachi-expressen. Biljetter finns i olika klasser och till olika priser, men som en av mina couchsurfarvärdar sade: ”Andra klass vill du inte åka.”

Att köpa tågbiljett kan vara en utmaning i sig. Några biljetter kan köpas på hemsidan till de pakistanska järnvägarna. Dock inte min. ”I Pakistan åker man inte så mycket tåg. Det är lugnt att köpa biljett samma dag”, var rådet jag fick. I efterhand ett mycket dåligt råd. Att stå timmar i kö i väntan på att kanske få biljett är ganska nervöst. Hinner jag längst fram i kön innan tåget går? Tåget var försenat. Jag hann.

För 400 kronor åkte jag därför första klass på Karachi-expressen från Lahore till Hyderabad. Både tv och eget badrum som hörde till kupén! Delade med två andra. I vanliga fall är jag inte den som lyxar till det, men just här kändes det rätt skönt.

Moderna bussar finns också och de jag pratade med berättade att dessa bussar, Daewoo Express, som går mellan landets olika städer är det bästa alternativet för att ta sig från a till b. Det får dock bli en annan gång. Nu ville jag åka tåg.

Jag hade tur som bodde hos couchsurfarvärdar med bil. Pakistanier är oerhört gästvänliga och visar gärna upp sitt land till de få utlänningar som kommer på besök. Det innebar att jag fick åka på många utflykter med privatbil. På så sätt inte jag behövde tänka mycket på transporten. Från Lahore till Islamabad, upp i bergen, Saltgruvan vid Khewra och Katas Raj. Allt med bil. Fast det som har sina fördelar har även sina nackdelar. För att generalisera, pakistanier är tidsoptimister jämfört med skandinaver. Inte är de morgonmänniskor heller.

De dagar jag befann mig i Lahore och inte hade bil, fanns det gott om rickshaws. Man förhandlar om priset i förväg. Appen Uber har också blivit populär i Pakistan. Funkade utmärkt! Tur att jag hade någon med mig. Det hade blivit svårt på egen hand.

Att ta sig från en del av stan till en annan kan ta en timme. Kanske två. Både Lahore och Karachi är giganter. Kaos. Jag ser mycket av staden från den lilla bubbla som bil en gång är. En transperson som sträcker ut sin tiggande hand när bilen stannat vid rött ljus. Barn tvättar fönsterrutan. Ett ansikte döljs bakom burkans nät och den nakna handflatan trycks mot glaset. Mannen med ett ben. Tjejen som kom till min rickshaw och ville ha pengar men som sprang därifrån. Hon hade sett ett spöke. Mannen var vit!

Bo i Pakistan:

Hotell och guesthouses finns i alla prisklasser, från ett par hundralappar natten till flera tusen för businessmänniskan som inte förväntar sig annat än det bästa. Själv couchsurfade jag mest, men vid två tillfällen bodde jag på hotell. Ett i Islamabad och ett i bergs- och semesterbyn Murree norr om huvudstaden.

Standarden på de billiga hotellen är inget att hänga i julgranen. Man får vad man betalar för, eller mindre. Fast kanske hade jag bara otur. Min pakistanska resekamrat från Couchsurfing  och jag fick våra 250 kronor tillbaka och lämnade vårt första hotell i Islamabad. Där fanns iget varmvatten i duschen. Ja inte i kranen heller för den saks skuld. Vi hittade sen ett ställe för 200 kronor efter lite prutande. Där fanns varmvatten, men att låsa rumsdörren inifrån var svårare. Vi var dock trötta och staplade möbler framför dörren. Det skulle åtminstone höras rejält i fall någon försökte ta sig in. I hallen kändes lukten av mögel.

I Murree hade jag ett rum med både utsikt och varmvatten. Varmvattnet var dock den enda värmen i rummet och ute kröp temperaturen ner mot noll. Tur att det bara var en natt.

Annars bodde jag privat. Couchsurfade på madrass med fyra andra i ett studenthostel i Hyderabad. Delade rum med min värd inuti en rikmans-compound i Lahore. Sov bakom höga murar med egen kock, tjänare, chaufför, samt väpnad vakt i Karachi.

Att hitta en couchsurfarvärd var inte svårt. Jag fick säkert 50 erbjudanden. Det svåraste var att välja vem man skulle bo hos. Alla vill gärna ha en utlänning på besök och alla vill gärna umgås med utlänningen. Å ena sidan underbart att inte behöva bege sig ut på egen hand i storstan. Å andra sidan blir man lite gästfrihetens gissel.

Konklusion:

Att hitta en flygbiljett till Pakistan behöver inte vara dyrt, dryga 4000 kronor t/r. Åker jag igen skulle jag antagligen ha Lahore till min bas och göra olika en- och flerdagsutflykter därifrån. Om jag inte hade något specialuppdrag som involverade tåg, skulle jag resa runt i landet med buss.

Jag skulle ännu en gång vilja couchsurfa. Dels vill jag fortsätta lära känna nya människor, se hur de lever och bor, och vad de äter och pratar om. Dels er Pakistan ett land där en lokalbo blir nyckeln till många upplevelser. Bara det att skulle ta buss själv i kaotiska och myllrande städer som Lahore eller Karachi är väl stor utmaning.

Dock skulle jag även vilja stanna några fler nätter på hotell. Couchsurfandet kan gärna bli en skyddad och bekväm sfär. Om jag bott på hotell hade jag haft större frihet och bott mer på egna premisser. Människor hade fått träffa ändå. Att några nätter couchsurfa hos folk och andra nätter bo själv blir bästa lösningen för nästa Pakistanresa.