Att hitta sina nio bästa bilder på Instagram har varit rena farsoten kring nyår. Även jag smittades av denna epidemi, eller hakade på trenden för att använda lite mera positiva ord.

Och visst, varför inte? Att veta vilka foton som gillas mest har absolut ett värde som oss som skriver om resor. Vad är det som säljer ett resmål? Är det glada leenden från någon jag mött under mina resor i främmande länder, eller är det naturidyll med snötäckta ängar och blickstilla vatten? Ja några leenden finns inte bland mina nio i alla fall!

Variablerna är förstås många. Vad för bilder tar jag egentligen? En sak är säker, personen Johnny säljer inte! Bland mina nio bästa, fanns bara en selfie. Med andra ord, det är inte mig folk vill titta på, och i det här sammanhanget passar det mig rätt så bra. Nu lägger jag heller inte upp så många selfies. Någon enstaka ja, men jag föredrar att vara bakom kameran. I mitt resebloggande är det destinationen och upplevelserna jag vill fokusera på. Destinationen får inte bli min kuliss. Inte reduceras till det egna jagets fondvägg.

En annan variabel är mina hashtags. En bild som jag skulle säga är bra kan ju få fler likes än den bild som jag själv tycker är enastående i sitt uttrycksfulla sätt, kristallklara skärpa och unika komposition. Vad hjälper det i en Instagram-värld där siffrorna gäller, om jag misslyckas med hashtags?!

Bland mina nio foton, finns alltså en selfie, tagen i Iran. Annars finns en vinterbild från Vitryssland (Belarus) och en sommarbild från Landsort i Stockholms skärgård som jag besökte i somras tack vare resebloggarkonferensen Tbex och VisitStockholm. En bild är även från min senaste resa som gick till Pakistan i december och där temat är stadsliv och mat. Jag tänkte inte så mycket över bilden när jag tog den. Först i efterhand ser jag att kompositionen blev rätt bra. Det ryker från den vegetariska maten i förgrunden. Wazir Khan-moskén bilder bakgrunden. Nyss färgade schal hänger längs husväggarna, en mann på motorcykel i Lahores folkvimmel.

Streetfood i gamla stan i Lahore. 5 kronor för en portion. Foto: Johnny Friskilä

Förutom selfin, finns två foton till från Iran. Båda är tagna i Shiraz i oktober i år, och båda från, om jag ska vara ärlig och säga min mening, två överskattade turistattraktioner. Är det igenkänningsmomentet som lett till att fotona gillas av så många? Helt usla är de förstås inte. Själv associerar jag den rosa Nasir ol Molk-moskén med skrikande amerikanska medelåldersmän och fotogalna japaner.

Morgonljuset skiner nämligen in genom de färgade fönstren av glasmosaik. Som att gå inuti en kaleidoskop. En mönstervärld där människor nästan går till attack av ilska när en annan människas fot eller hand hamnar inför ramen av den egna kamerans sökare. Min bild därifrån är längst upp till vänster i niobildsmosaiken. Fem gubbar utanför bildramen fotograferar sina fem fruar inför bildramen. Där sitter de och poserar i ljuset vid var sin pelare efter först att ha stått i kö eller brottat ner någon annan kvinna som också ville sitta just vid den pelaren.

Sen är det den där trädgårdsbilden – från den historiska Eram-trädgården, världsarv och grejer. Många tycker om världsarv. Det gör inte jag. Så fort något blir världsarv får det pengar, renoveras till det oigenkännliga, börjar ta höga tillträdesavgifter och får massor av besökare. Har man tur eller otur, beroende på vem som ser, så renoveras världsarvet så till den grad att UNESCO tar det bort från listan igen, och det inte längre är något världsarv. Drottning Farah Dibas stora samling av rosor växer vid det här världsarvet. Dem hade dock behövt en renovering. Tagetes verkade dock trivas rätt bra. Dessa orange små ätbara blommor hade jag också på balkongen i somras, fast inte blev balkongen ett världsarv för det. Bilden är den i mitten till höger.

Tillsammans med Iran kom även tre bilder från Georgien bland mina nio bästa. En gata i Sighnaghi, även kallas rosornas stad, fast bilden visar balkonger snarare än rosor. Bilden blev bra den, när jag väntat till alla bilar försvunnit, och ljuden från alla små fyrhjulingar runtomkring hörs ju inte på ett fotografi. Bilden är den längst upp i mitten.

Längst upp till höger finns en marknadsbild. Den är från Telavi, största staden i Georgiens östra provins, Kakheti, som även är den som det mesta av det georgiska vinet kommer ifrån. På den delvis täckta utomhusmarknaden säljs allt från MP3-skivor till levande ankor och torkade aprikoser. Det är en rätt kaotisk marknad. Ingen renoverad attraktion utan en färgrik och gammaldags tillställning med försäljare som lever sina liv bakom sina varor. Leden mellan produktion och konsumtion är inte är fler en vad som högst nödvändigt är. Bilden finns längst upp och till höger.

Ananuri. Foto: Johnny Friskilä

Mittenbilden och den sista bilden är den klassiska landskapsbilden. Lugna vatten, gröna kullar, vita moln och blå himmel. Ananuri-komplexet med kyrka och fort ligger vid den nästan spegelblanka sjön som av vinden denna förmiddag i september har fått några krusningar. 50 likes extra om det inte vore för den där vinden!

Vid sjön har fästningen legat sen 1200-talet, fast det vi ser idaghärstammar stort sett från 1600-talet. Gammalt det också. Här bodde traktens feudalherrar, här stred dem, bakom murarna brann dem inne när de förlorat sina slag. Fast vänta lite, insjön är egentligen ingen insjö utan en dämning. Dessutom, en sovjetisk sådan, tillhörande ett vattenkraftverk som påbörjades 1974 och vars första turbin slogs på 1985. Ja ja, det kan väl vara vackert ändå!

Vilken bild tycker så jag var bäst? Jag gillar marknadsbilden från Lahore. Den har liksom fler dimensioner. Förgrund och bakgrund. Handling. Det ryker från grytorna, alltså implicerar bilden både smak och doft. Att maten även smakade riktigt bra gör inte historien sämre.