Gott nytt år! Det sägs att 2016 varit turbulent. Krig och kriser avlöser varandra på nät och i tidningar. På Facebook markerar man sig säker om man befinner sig i Bryssel, Bangkok eller Istanbul. Om du däremot befinner dig i Pakistan skiter algoritmerna i dig. För det är väl algoritmer som styr vad som måste till, och var du måste befinna dig, för att kunna klicka på i-säkerhetsknappen?

För mig har 2016 varit året jag besökte fyra för mig nya länder: Kuba, Sri Lanka, Maldiverna och Pakistan. Som färdledare ledde jag fyra olika resor för Världens Resor. Det blev två internationella resemässor, ett nytt objektiv till kameran och en hel del annat. Här kommer uppsummeringen:

Januari: 11 dagar på Kuba, varav 4 utan bagage, resulterade i många upptäcktsfärder i Havannas gränder. Att köpa tandborste, tandkräm, strumpor och underkläder tog nästan en heldag. Jag skickar en tanke till den kubanska planekonomin. Om några år är det kanske annorlunda. Jag hoppas även bättre.

Den gamla kubansk-franska staden Cienfuegos charmerade mig. Att hitta en vinbar med lokala röda varianter där ett glas kostade 3 kronor, var en upplevelse. Smakerna var sekundära – vinbaren i sig det viktiga. Kolonialstaden Trinidad imponerade dock inte.

På väg hem till Sverige hade jag en stopover och heldag i Toronto. Min tidigare danslärare från Ryssland som jag inte sett sedan 1998 guidade mig runt och tog mig upp i CN-tower, världens 7. högsta fristående struktur.

Februari: Långweekend i Bryssel för att hälsa på min kompis Martin som flyttat dit. Visit Bryssel har skapat praktiska tematiska promenadkartor för staden – Bryssel för barn, Bryssel för den shoppingsugna, eller som jag gjorde – jugend- och art deco-promenaderna.

En sista minuten-resa med TUI en vecka till Madeira med min kompis Ruslan. Madeira åker jag gärna tillbaka till. Ett paradis för den växt-intresserade. Oändliga möjligheter för fotografen. God och billig mat och gott och billigt vin, och en marknad, precis som jag vill ha den!

Mars: En vecka i Berlin. Konsert med Tanita Tikaram innan själva huvudsyftet med resan – världens största resemässa, ITB.

I slutet av mars åkte jag med min vän Abdullah en vecka till Sri Lanka efterföljd av några dagar på Maldiverna. Även Sri Lanka är ett fotografens paradis. Precis som många andra resenärer åkte vi runt på ön med egen bil och chaufför. Duktig bakom ratten var han, men några särskilda kunskaper om sitt land lyckades han inte förmedla.

På Maldiverna fixade vi allt själva. En dag i kanske världens fulaste huvudstad och sen några dagar på ön Maafushi där ryska föräldrar på stranden tvingar sina barn posera framför kameran i någon sorts nu-ska-vi-för-fan-visa-hela-släkten-att-vi-är-på-Maldiverna-så-nu-ska-du-le!

April: Årets första resa som färdledare och samma resa som jag gjorde våren innan: Centralasien runt – Turkmenistan, Uzbekistan, Tadjikistan, Kazakstan och Kirgizistan. Roligt att jämföra hur två olika resor, årets och förra årets, ändå kunde bli så olika, trots att programmet är helt det samma. Pariserhjul från sovjettiden och uzbekisk vinprovning var nytt för i år, och promenaden i Djeti Oguz-dalen i Kirgizistan är ett minne jag kommer bära med mig. Jag kommer även leda samma resa i april 2017.

Maj: Hem från Centralasien till Eurovision, födelsedag och 17 maj. En kryssning med mamma och morbror till Tallinn.

Juni: En vecka på Santorini med min kompis Ruslan. Flygstol från Apollo och hotell från en hotellbookingsajt på nät. Vi lagar mat i lägenheten, njuter solen på den svarta stranden i Perissa, vandrar mellan Fira och Oia och besöker gamla väderkvarnar och tomatodlingar som inte står på turistkartan. Det irriterar mig att jag missade tomatpuré-museet!

Juli: Sommaren i Stockholm är inte att underskatta. Dagar på balkongen, vänner på besök. Jag hälsar på min mamma i Västra Götaland – besöker Varnhem kloster och mitt inlägg om Kungslena kyrka ger besöksrekord på bloggen. Tidaholm är tydligen mer spännande än Samarkand. Dock skriver jag inte för läsarsiffrornas skuld.

Augusti: Det börjar dra ihop sig inför höstens stora äventyr. Jag ska vara färdledare på tre olika resor med Världens Resor och får tacka nej till två andra företag som erbjudit mig uppdrag som färdledare. Det är tråkigt att tacka nej, men roligt att man är eftersökt.

Den stora tågresan ska ta mig från Stockholm till Tallinn. Vidare med tåg till Moskva, Ekaterinburg, Astana och Almaty i Kazakstan och tillslut över gränsen till Kina. Jag åker på en studieresa till Tallinn innan. Historien kan jag, men inte om det finns förvaringsboxar på Tallinns tågstation. Lunchrestaurang måste testas och väljas.

September: 12 resenärer plus mig till en regnig Moskvaflodsstrand, till platsen i Ekaterinburg där sista tsaren dödades, till kvinnogulagen utanför Kazakstans huvudstad till den storslagna naturen utanför Almaty, och över gränsen till Kina, utan restaurangvagn, möten med skolklasser och streetfood i västra Kinas inland.

Direkt från Urumqi till Tbilisi. En rundresa i södra Kaukasus, börjar det vill säga, Georgien, Azerbajdzjan och Armenien. Kaukasus kan jag framlänges och baklänges, och när Tbilisis röda viner, Bakus olja och Jerevans granatäppelsaft ligger bakom oss, säger jag hejdå till min grupp och sätter mig på bussen söderut, mot Iran.

Oktober: Iran. Det är fem år sedan senast och jag har längtat tillbaka. Det är dock första gång som färdledare och vi ska även besöka platser där jag ännu inte varit. Det är ju en av förmånerna, att en själv även får uppleva något nytt. Hur snabbt skulle man inte tröttna i sitt jobb om man bara åkte till samma kyrka 30 gånger per år, utan variation, utan några nya inslag? En färdledare utan nyfikenhet blir knappast den bästa färdledare, och resan till Iran blir för min del över förväntan. Hoppas jag åker tillbaka 2017.

November: Efter 52 dagar på resande fot är det skönt att vara hemma. Fast inte så skönt att jag inte åker på WTM, World Travel Market, den stora resemässan i London där jag även lär bättre att känna resebloggaren Helena Gunnare. Jag ger mig själv en på käften för att lyckas glömma adapter. Hur kan jag resa till England utan adapter? Helena har två.

Min vän Wybe ska föreläsa i miljörätt på Maltas universitet och frågar om jag vill följa med. Gärna, säger jag. Med adapter. Ruslan, som jag åkte till Madeira och Santorini med, bestämmer sig för att göra det han också. Följa med alltså. Vi blir ett litet gäng. Under två dagar reser jag även runt på Malta och grannön Gozo med lokalguiden Vincent från Visit Malta. Jag testar viner, mjölkar en get, smakar en get, en död get alltså, på tallriken, samt kanin som är delikatess här. Jag köper de dyraste julgransdekoration jag någonsin har köpt. Ett militärflygplan – snirligt filigransarbete i silvertråd.

December: En fredag i juli var jag veckans gäst i resebloggen FreedomTravel. På frågan om reseplaner för närmaste framtid svarade jag Punjab i Pakistan. Då hade jag inte köpt någon biljett. Efter Maltaresa hade jag dock bara 12 timmar hemma, för nu var biljetten köpt. Via Berlin, Abu Dhabi gick färden till Lahore. Incheckningsproblemer på Arlanda, flygförseningar, en matförgiftning på Abu Dhabis flygplats. Ett incheckat bagage som aldrig fanns där på rullbandet. En bil från flygplatsen som mitt på huvudvägen plötsligt inte vill mer, men jag är i alla fall framme och en sak lärde jag mig på Kuba i januari: Ha aldrig laddaren till kameran i incheckat bagage.

Pakistan. Om jag aldrig har ätit ett gott måltid förut, så har jag det nu Färsk fisk stekt i olja med spännande kryddor, chili och naanbröd. Kycklinggryta där kryddorna är så harmoniska och köttet så mört att jag först efteråt kommer på att fråga mina bordskamrater vad vi åt. Chicken curry!

Om jag aldrig har sett riktig fattigdom förut, så har jag det nu. Tvååring med håret åt alla håll. Naken, utan skor. Springer runt bland dammiga plastpåsar och tomma petflaskor – på sophögar där de som inte har något sätter upp en plastpresenning mellan två pinnar och kallar det ett hem.

Vapen – gevär, pistoler, maskingevär, skytteställningar, barrikader. Transpersoner – som tigger vid rödljus i storstäderna, som föraktas, som inte får jobb, men som faktiskt är, och bara det säger rätt så mycket. Ormtjusare, dekorerade lastbilar och traktorer, undergrunds bögkultur. Lyx bakom tre meters murar och en personlig säkerhetsvakt som dödar vid behov. Inte får jag hämta ett glas vatten. Det finns tjänare för det. Ett hinduistiskt tempel som enligt guiden har rätt så många turister. I genomsnitt 2 per dag.

Väl hemma efter resan. Tredje dag jul får jag mitt bagage. Pakistan och Malta har jag ännu inte hunnit skriva om. Bilder på Instagram, ja, men ännu inte texter. Det kommer. Något måste jag ju göra i januari 2017. Då har jag nämligen inga planerade resor. Hoppas jag inte behöver trycka på någon i-säkerhetsknapp.