Lahore – jag vet inte riktigt vilka associationer jag får? Jag är kanske fördomsfull. Adjektiv som kaotiskt, mörkt, glittrigt, smutsigt, kryddstarkt och högljutt. Substantiv som paljetter, lera, avgaser, försäljarskrik, chili, kaféer, biografer och skor. Jag föreställer mig att de säljer mycket skor där. Jag vet inte varför eller varifrån jag har det, men snart får jag veta. Dags att sätta mina associationer och fördomar på plats.

Det började i augusti förra året. Pakistanska ambassaden presenterade en fotoutställning med två av landets fotografer, Tariq Sulemani och Gulraiz Ghouri. Min kompis Oskar och jag gick dit. Vi blev båda imponerade. Det är klart, tittar man på makronivå kan alla byhålor i världen, för inte att snacka om hela länder, visa upp en enorm rikedom. Detaljer, form och färg, natur, kultur, historia. Alla de där orden (arkitektur, människor osv osv) som man så lätt hostar fram när man vill berätta men egentligen inte har något jättesärskild att säga.

De pakistanska fotograferna gestaltade något mer. Sitt lands rikedom på ett sådant sätt, vilket har jag svårt att sätta fingret på, att ett frö såddes i mig. En tanke slog rot, nämligen att hit vill jag åka, här vill jag fotografera. Även om jag inte kommer ta lika bra bilder som de, så i alla fall nästan. Jag ska försöka!

Det ena ledde till det andra. Jag började följa pakistanska fotografer på Instagram, och när en kompis´ bästa kompis, Daniel, som driver resebloggen Danistan, och som två gånger förut varit i Pakistan, när han berättade att han skulle åka dit en tredje gång och att jag dessutom fick göra honom sällskap om jag ville, då började det där fröet gro. Det växte så snabbt att det inte fanns någon väg tillbaka. Jag köpte biljett.

Som sagt så gjort. Ibland ska man heller inte tänka för länge innan man trycker på den där köp-knappen. Då kanske man hittar en läkartid, eller någon som fyller år, eller ser att det är precis innan jul och sen låter man bli. Men har jag väl klickat på köp, och inga pengar betalas tillbaka utan läkarintyg, ja då är det det som är prio ett. På den vägen är det att jag nu sitter här med biljett till Lahore.

Jag söker mig igenom stadsbibliotekets samlingar. Hittar en gammal Lonely Planet guide, fast det blir väl att jag köper pdf-guiden på nätet också. Uppdaterad och lättare att bära! Jag letar vidare. Böcker om politik. Om förhållandet till Indien, ärkerivalen sedan självständigheten. Delningen, för Pakistan och Indien var ju ett land innan 1948. Brittisk koloni.

De andra böckerna har titlar som ”Pakistan – vid avgrundens rand”, ”Pakistan – upprorens land” och ”Pakistan – In the Shadow of Jihad and Afghanistan”. Upplyftande, eller hur? Nu blir jag resesugen!

På nätet hittar jag Pakistans ambassad i Stockholm. Jag printar ut en visumansökan, fyller i, läser igenom alla papper och deras hemsida från a till o. Jag vet att jag inte har allt som krävs men beger mig ändå till ambassadens våning på Östermalm. Jag förbereder mig med visitkort och en muntlig presentation av mina intentioner. Att åka till Lahore för att fotografera, att jag var på fotoutställningen – gestalta denna Pakistans kulturella och kulinariska, om än inte politiska, huvudstad.

Jag har läst att visum till Pakistan är rätt svårt att få, fast nej, egentligen är det inte det. Det gäller bara att ha det som krävs, och det som krävs är en inbjudan. När jag väl har fått den, går jag tillbaka till ambassaden och då är visumet klart på två tre dagar. Annars är det hyfsat rakt fram med visum. Fast jag ska aldrig säga aldrig, jag har ju ännu inte fått det.

Det är kanske nu det lönar sig att gå genom gamla visitkort? På en resemässa pratade jag en gång med en kille från Pakistan som drev ett reseföretag. Mestadels bergsbestigning på K2 men ändå, även kulturturism och reseföretag som reseföretag – de lever på oss turister och resenärer och är behjälpliga med så kallade LOI, Letter of Invitation. Idag fick jag svar per mail. Visst kan de hjälpa, för den nätta summan av 100 amerikanska dollar.

Ännu har jag inte svarat tack. Troligtvis nej tack. Jag ska först testa ett annat koncept. En resebloggare, Will Hatton, erbjuder genom sin reseblogg, The Broke Backpacker, och samarbetspartner i Pakistan samma papper för 60€. Då borde Wills provision vara inkluderad. Jag stödjer heller en resebloggarkollega än ett företag som jag mött på en mässa och som uppenbarligen enbart har ett kortsiktigt säljperspektiv i sina tankar.

Hotell. Det är redan bokat. Det vill säga, jag ska avboka det eftersom det inte är riktigt vad jag behöver, men jag har en tendens att boka rum som jag spontant tycker ser billiga och bra ut, under förutsättning att avbokning är gratis. Jag ska leta lite till, se vad jag hittar, se vad jag vill ha. Planera lite till.

Transport. Jag vill uppleva Lahore. Snurrande sufi-dansare i trans en torsdag kväll vid någon av stadens heligdomer. Profeten Mohammeds födelsedag. Den firas stort och inträffar den 11 december. Ja det är i december jag åker om jag inte redan sagt det. Från Arlanda via Berlin och Abu Dhabi den 4 december. Ankomst Lahore dagen efter. Retur den 15 december från Amritsar i Indien. För jag ska även ha några dagar i sikhernas huvudstad och se deras gyllne tempel. Fast mer om det sen. Ännu fokuserar jag enbart på Lahore och Pakistan.

Har du några tips till en fotoglad resebloggare, kommentera gärna. Jag tar tacksamt emot nu när jag planerar för fullt!