Fermenterad hästmjölk sätter fart på magen. Socialantropologer får lära sig att ska man komma lokalbefolkningen nära, måste man även äta den lokala maten.

Vilken tur att jag inte är socialantropolog, utan bara resenär och turist, hyfsat fri till att äta vad jag vill och det jag får tag på. Dock ville jag inte vara oartig när frun i jurtan dukade upp med torra kakor, hemgjord ost, och sen denna fermenterade mjölk som jag nu ska låtsas tycka om.

Blir de besvikna om jag inte dricker? Blir de ledsna om jag inte tycker om mjölken från deras hästar som har fått stå och jäsa sig till här ute på stäppen? Den naturligaste av alla naturprodukter, bara natur runtomkring, så långt ögat kan se, mongolisk stäpp.

Nej, de blir inte ledsna. När jag tog den här bilden, under min vecka i Mongoliet 2004, trodde jag motsatsen. Inte vill man göra värdskapet besvikna. Nu är jag mer cynisk. Jag tror de skrattar gott utanför jurtans runda vägg när vi sitter där med förvridna ansikten och försöker pressa i oss denna smått bubblande, sträva mjölk som prickar på tungan när man tar den i munnen. Rätt åt oss, vi som kommer här med våra falska leenden, som inte ens vågar medge att nej, tyvärr, den här mjölken är det inget för oss.

Blir jag ledsen om jag ställer fram burken med surströmming och min gäst från Långtbortistan rynkar på näsan? Nej, det blir jag inte, eftersom jag som den lokalbefolkning jag är när jag befinner mig hemma, också fattar att det blir i mesta laget. Men visst är det lite roligt att bjuda ändå, att se det där förvridna ansiktet?

Jag hade druckit min mjölk där vi satt på en kudde i halvmörkret. Inför dörröppningen stod en getkilling och kissade. Kisset rann längs den brunmönstrade linoleumen som täckte det runda tältets golv. Det rann in i jurtan, inte ut. Det som engång i tiden vore stampat jordgolv och som kanske sugit upp den här vätskan, kom nu från en fabrik, troligtvis i Kina som allt annat. Mongoliska fabriker finns det ju lagom många av och att hänga med i tiden måste man ju även här.

Magen säger att jag måste ut ur jurtan. Det är nämligen något som vill ut ur magen och inte gör jag som geten. Jag går ut, går en bit bort. Några träd att gömma sig bakom finns här inte. Om man har tur – en liten nivåsänkning i landskapet där man inte är den enda som gjort sitt. Trots att landskapet och horisonten är oändlig, alla vill vi vara lite diskreta.

Efter några minuter kommer jag tillbaka. En tjej, kanske tre år och jurtafruns yngsta dotter står framför dörren. Hon håller getkillingen i sina armar. Den är hennes. En diskborste ligger på taket ovanför dörren, en trasa hänger bredvid och en vattenflaska ligger slängt. Jag tar fram min kamera. Känner mig sådär, men jag vet ett bra motiv när jag ser det. Hon är lite blyg, tjejen, försöker dölja sig lite bakom killingen, men även nyfiken. Sen är minnet förevigat – både tjejen, geten och den fermenterade mjölken.