Jag jobbade på fartyg då. Försommaren 2007 och vi åkte på Östersjön och Norska havet. M/S Funchal lade till hamn i Klaipeda, den största hamnstaden i Litauen och vi skulle på utflykt. Vilket drömjobb! Få betalt för att åka på utflykter i de hamnar vi besöker, från St. Petersburg till Reykjavik, Nordkap till Gdansk, och sen förstås, Klaipeda.

Det var tredje gången i Litauen för mig. Innan hade jag sett Vilnius en oktober morgon innan solen jagat bort rimfrosten på gräsmattan framför kyrkan med ett namn jag inte kommer ihåg. Kyrkorna är så många i Vilnius. Jag hade sett Siauliai med sitt cykelmuseum, något ska man ju stoltsera med. Samt Korskullen, Hill of Crosses, ett pilgrimsmål och något av en märkvärdighet i norra delen av detta längst södra av de tre baltiska länderna – en enorm samling kors på en kulle och som kanske är värt ett blogginlägg i sig.

Men nu var det Litauens tredje störste stad, Klaipeda som gällde. Familjebesök på landsbygden, ni vet, allt det där med att se hur folk bor, lokala traditioner och äkta familjeliv där åtminstone tre generationer bor under samma tak och vi, kryssningsresenärerna nickar igenkännande, några romantiserande, de flesta inte. Såhär var det ju även här i Norden, en gång i tiden, men vill vi tillbaka dit? Egentligen inte…

Det dukas upp med lokal sprit och honung. Bakelser, bröd och fläskkorv på en färggrann plastduk som är lätt att torka av efteråt. Termosar med kaffe och te, och de obligatoriska två-liters plastflaskorna med Fanta, Sprite och Coca Cola. Lokalguiden berättar det som vi redan vet, att livet är hårt, att mamma tar hand om barnen, att de största barnen hjälper till med djuren, att sylten är hemgjord, allt medan vi går runt med våra pappbägare och trampar ner gräsmattan. Vi får liksom våra roller. De litauiska bönder på den ena sidan och vi som äter fabriksproducerad tillsatssylt på den andra.

Farmor poserar i sin viskos på vedstapeln och pappan demonstrerar huggningsteknik. Jag har druckit upp mitt te, tar en bild. Som sagt, vi har alla våra roller.