När den blå timmen intar Bukhara händer det något med staden. Av dagens alla ljud kvarstår bara fåglarna. Av dagens alla ljus kvarstår bara månen, innan förstås, en och annan totalt misslyckad fasadbelysning kopplas på. Den moderna ljuskonsten har ännu inte nått Sidenvägens alla hörn och avkrokar, åtminstone inte i samma utsträckning som vitlysande glödlampor.

Det är den här timmen då turisterna äter. Inne på hotellet, i en gammal karavansaraj, eller under någon träkonstruktion täckt med tjock genomskinlig, men numera rätt så smutsig plast, en presenning som skyddar i fall regnet skulle komma till ökenstaden, för visst, även det händer ibland. I Centralasien har man tyvärr en viss förtjusning för att bygga in det som vi i Skandinavien gärna skulle vilja bygga ut. Uteserveringar har inte samma status här, även om några etablissemang börjar fatta preferenserna till oss resande nordbor.

Utsikt från en bar… Foto: Johnny Friskilä

Jag kan säga till mina resenärer; -ät innan, ät efter, men inte just när himlen skiftar från koboltblått till ultramarin. Inte just när de sista rosa molnen försvinner ut i kvällsnatten, inte när lampan i minareten tänds och förstör allt som heter lång exponering i kameran.

Jag vet en bar med den perfekta utsikten över torget med koranskolan och Kaylan-minareten, ”Dödens torn”. Det är bara att baren stänger klockan 8, men man kan sitta med sin öl och titta på himlens alla nyanser i full utveckling. De sista solstrålar reflekteras i väggarnas tusenåriga tegel, i kupolernas coelinblå och turkosa kakel. Vi får stanna lite till, dricker ölen extra sakta medan vi tuggar salta aprikoskärnor på husets bekostnad.

Till slut går vi sakta genom stan, hittar en servering med sallad och kött grillad till perfektion, en öl och lite mousserande. Pärlande, sött, sliskigt och rumstempererat vitt vin från den lokala vinfabriken är åtminstone något att skåla med. I vattenglas. Ordet ”gott” får sekundär betydelse, men det gör så lite, ölen är åtminstone kall. Ingen åker till Bukhara för vinprovningens skuld, utan snarare för den blå timmen, för tiden på dygnet då det händer något med stan.