När Vasco da Gama hittade sjövägen till Indien, använde han inte direkt Estlandsfärjan. Det gamla nätverket av handelsvägar genom Centralasien, Indien, Iran och Anatolien var farligt. Risk får båda rån och mord var stor, tullarna höga och dagarna många. För den som hittade sjövägen för den asiatiska handeln, var belöningen stor.

Som tur är behöver jag inte hitta någon sjöväg. Om prick en månad börjar min säsong som färdledare. Jag ska åka landvägen till Kina. Kanske inte riktigt som de gamla handelsresande gjorde, men ändå, landvägen, fast jag fuskar lite och börjar sjövägen. Med Estlandsfärjan. En snabbvisit i Tallinn och sen börjar det stora äventyret: tåg till Moskva, Ekaterinburg, Kazakstans huvudstad Astana, staden Almaty känd för sina skridskolopp och sen helt till Urumqi i västra Kina.

Det är inte Sidenvägen direkt, även om några stopp sammanfaller med detta vägnätverks historiska städer. Inte transsibiriska heller, även om också här sammanfaller städer som Moskva, och staden där sista tsaren mördades, Ekaterinburg. Dock är det en tågresa utöver det vanliga, den stora tågresan, som arrangeras för första gång och som ger mig händerna fulla. Jag blir premiärfärdledare – spännande!

Jag är lycklig i mitt jobb. Ingen dag den andra lik. Jag får betalt för att resa, hur många drömmer inte om det!? Men sen, eller snarare innan, är det förberedelserna – den tiden jag inte reser, den tiden jag inte får betalt för, den tiden jag springer från bibliotek till bibliotek för att hitta de böcker som kanske är relevanta. Faktaböcker om Moskvas arkitektur, skönlitterära verk med skildringar av stadsmiljön i en viss stadsdel, där vi under tre dagar ska bo.

Jag sitter på Google Maps. Kollar upp promenader. Inte bara hur man enklast tar sig från lunchrestaurang till Röda Torget, utan hur man samtidigt får se en mataffär, en bokhandel, hur vi enklast kan ta vägarna förbi Bolshoiteatern, en sväng i metron, lägger in en utsiktspunkt, en toalettpaus. En timme vid oasens vattenhål, kanske med en kall inhemsk öl.

En av Moskvas många tunnelbanestationer. Foto: Johnny Friskilä

Hänsyn till ålder. Fast högre snittålder på resenärerna betyder per automatik inte önskan om att gå kortare sträckor. De äldsta går gärna längst är min erfarenhet. Samtidigt får det finna rum att andas. Jag lägger upp till långa lunchpauser, i den mån det går. Om programmet är stressigt går det ut över alla. Kanske särskild mig. Rum att äta upp sin mat, att ta en bensträckare, gå förbi den där affären, hinna tänka, bearbeta alla intryck som annars bara seglar förbi i en stor stad som Moskva. Nu, en månad innan avfärd, sitter jag därför med två guideböcker, Google Maps och 20 flikar öppna i webbläsaren och försöker visualisera en promenad på stan.

Utsikt över Tallinn. Foto: Johnny Friskilä

Tallinn kommer i och för sig först, men här förbereder jag mig inte utifrån böcker. Går det bra här, kommer resten av resan gå lika glatt som siden på Sidenvägen. Därför planerar jag en studieresa. Ta färjan över, kolla läget – hur är det med bagageförvaring på tågstationen, vilka restauranger kan ta emot en stor lunchgrupp för den budget jag har, utan att det blir för långt bort, eller för ”turistigt”. Inget fel på det turistiga, men som färdledare försöker jag även nå det som ligger lite under ytan, bakom fasaderna, i gatan bredvid, till halva priset fast dubbelt så gott. Fast strular bagageförvaringen, ja då är även lunchen körd.

Resten av resan är lugn. Ekaterinburg, Astana – vi kommer ha duktiga lokalguider. Almaty känner jag, kanske inte som min egen byxficka, men tillräckligt väl för att veta både vart chokladfabriken ligger, att man inte får fota (öppet) på inomhusmarknaden, vilka restauranger som serverar specialiteten hästkött och vilka som har avdelning för icke-rök. Fast även där kommer vi nog ha duktig lokalguide.

Det bär över gränsen till Kina. Jag hoppas på trevliga gränsvakter som förstår att mina kameraobjektiv följer med i vänligt syfte. Jag har med mig mer fotoutrustning än de flesta. Urumqi, huvudstad i Xinjiang-provinsen i västra Kina, även kallad Sinkiang eller Östturkestan. Här tar en annan svensk färdledare över, Kinaexpert som kan allt det som jag inte kan om detta mäktiga land i öst. Jag följer dock med under dryga dygnet innan jag beger mig iväg, över bergen och molnen till en annan stad där jag varit många gånger förut – Tbilisi.

Femte gång i Kaukasus och tredje gång som färdledare – med andra ord ingen premiär utan här är jag snarare veteran. Därför, under mina förberedelser hemifrån har jag ännu inte börjat tänka på den rundresa i skuggan av Kaukasus som är nästa på programmet. 17 dagar med georgiskt vin, azeriskt te och armenisk brandy, med fjäll och dalar, kyrkor, sovjetisk funktionalism och oändliga, härliga, guddomliga måltider färska örter, rika såser och det möraste kött du kan tänka dig. 17 dagar med en ny grupp skandinaviska resenärer, fast på vägar som jag känner lika väl, om inte bättre, än våra lokala chaufförer i de tre länder vi besöker. Georgien, Armenien, Azerbajdzjan.

När jag sen lämnat mitt kaukasiska gäng på Jerevans flygplats, bär det vidare. Resa tre står på programmet. Karavan till Iran. År 2011 åkte jag runt, nästan en månad, i Iran. Nu ska jag vara färdledare där, tillsammans med en lokalguide som är mycket kompetent och som jag vet fått mycket beröm. 18 dagar, på kors och tvärs i detta stora, mångfacetterade land som nu på senare år gör vad de kan, om än inte lyfta på klädkoden och alkoholförbudet, för att få oss utlänningar att känna oss välkomna.

Kvinnor i bön. Iran. Foto: Johnny Friskilä

Sällan har jag så positiva minnen från ett land. Sällan har jag haft sådan lust att resa tillbaka, upptäcka mer. Nu blir det mitt jobb att göra just det. Jag dammar av några gamla filer på en hårddisk. Språkkurs i farsi. Här kommer jag inte långt med den ryska som jag använder på de flesta andra av mina destinationer. Dock kommer man i Iran, till skillnad från Centralasien, Kaukasus och Ryssland, långt på engelska eftersom iranierna är internationellt orienterade folk. Jag kollar mina foton från fem år tillbaka. Vad var det egentligen jag såg. Jag pratar med mina iranska vänner. En kompis har iranska pengar till mig. Bra att ha lite i förväg. Jag lånar böcker på biblioteket. Inte så mycket fakta utan mer berättelser, skönlitterära beskrivningar, försöker hitta det som särskild kan relateras till Sverige. I en av barnkamrarna i palatset till shahen som störtades 1979 såg jag ett klistermärke på väggen. Pippi Långstrump.

28 augusti går båten till Tallinn. 18 oktober är jag på väg hem från Iran. Säsongen är då slut för min del. Jag har en månad på mig att läsa, lyssna, se. Jag väntar nu på visum. Och medan jag väntar – kanske dags att kolla upp färjan till Estland. En färdledares förberedelser.