Dörren är öppen. Helt ensam befinner jag mig i samma rum som en Madonna med barn som härstammar från 1200-talet. Jag kan till och med ta på den om jag vill, men jag vill inte. 800 år av feta fingrar skulle förstöra en stackars trädstaty, och en del av Sveriges kulturhistoria med. Jag bara tittar, och mitt resesällskap, familj och familjs vänner, gör entré.

Kungslena kyrka, Varvs församling i Skara stift, Tidaholms kommun. Västra Götalands kullar och ängar och böljande åkrar sägs påminna om Toscana, fast jag vet inte. Har aldrig varit där. Men på samma sätt som Toscana har sina utanför allfarväg-kyrkor, så har även denna del av Sverige sina doldisar. Det är lätt att tänka att man lämnat Sverige och befinner sig långt bort. Madonnor, takänglar och kyrkofresker känns inte särskilt svenskt.

Att nu ha denna plats för sig själv. Att befinna sig inför väggar äldre än digerdöden – det är något mäktigt i sig. Kyrkan från 1200-talet, har anor som enligt berättelsen går ännu längre tillbaka i tid. I slaget vid Lena år 1208 kämpade här 18 000 män i ättekrig mellan norskstödda Erik Knutsson och danskstödda Sverker den yngre Karlsson. Danskarna brände kyrkan men förlorade slaget. Alltså har det varit något här innan. Som om 800 år av kontinuerlig historia inte var tillräckligt många, så har det varit något här innan. Innan danskarna och norrmännen stod på var sin sida i det som nu är Sverige. Innan Birger Jarl, påskdagen 1258 var här med norska Kung Håkon och sonen Valdemar. Händelsen symboliseras i kyrkans tre torn.

Nu står jag under basunängeln och beundrar freskerna, väggmålningarna som en man vid namn Johannes Risberg utförde år 1749. Jag går närmre, hittar fragment av äldre målningar som en viss Mäster Amund gjorde under 1400-talet sista hälft. Jag har läst mina terminer historia vid universitet, men har aldrig varit mycket för exakta årtal. Sådana spelar sällan någon roll, men har man ett humm om när och var, kan det hjälpa en att bygga en tidslinje, hjälpa en att förstå. Så även i Kungslena. Fast förstå vad? Hur Sverige kom till?

Egentligen måste man inte förstå. Freskerna är vackra ändå. Växelvis akantusornamentik, alltså snurrar och krusiduller som ska påminna om växtlighet, och bibelmotiv; Kristi himmelsfärd och Jesus på korset. Vacker är även statyn, Madonnan, Maria med Jesusbarnet, hennes lätt barnsliga ansikte, röda kinder, öron som sitter för högt upp och med barnet i knät. Han också rödlig om kinderna och med tidsenligt hår anno skandinavisk kristen medeltid, det vill säga slät, halvlångt hår som slutar i två knutar eller bullar nere vid öronen.

Andra träsniderier finns också, i predikstolen, i altartavlan som i Kungslena kanske inte är lika framträdande som ofta annars i svenska kyrkor. Dock är tydligen inte Kungslena som andra svenska kyrkor. Med sina tre torn, fresker, madonnan, genom att ligga här, bland böljande åkrar med ärt, vicker och havre. Längs en väg som man egentligen inte kör om man inte bor här, eller om man i förväg inte vet vart man ska, vad som finns här. Ena kyrkan är den andra lik, fast icke, men vem lägger märke till tre torn på en sidoväg? Knappast jag, om jag inte visste, att det var dit jag skulle, till en öppen dörr, till Kungslena kyrka.