Säg den som besökt den franska huvudstaden och struntat i att fota tornet. Ett foto på Eiffeltornet i Paris. Från parken och kullarna i det 19:e arrondissementets Belleville. Från Triumfbågen eller Montparnasse, Notre Dame eller Trocadero. Dess 324 meter över marken är svåra att komma ifrån.

Att fotografera Gustave Eiffels torn kan lätt bli ett projekt i sig. Det kan vara kul med projekter när man är på resa. En uppgift – raka motsatsen till hemarbete, som ger dagen ett syfte, även om det kan vara skönt nog att bara sitta på trottoaren. Lugnt, vid ett bord med en röd och vit-rutig duk, läsa en bok och beställa ett glas rött och en baguette med lite leverpaté.

Reflektioner i vattnet, i gryningen efter nattens regn. Spegelbilden i ett fönster. Motljusets mörker. Medljus. Den naturliga inramningen i form grenar från ett träd sätter tornet i en viss kontext. Paris med dess parker. Blommorna i förgrunden.

Stå under ett valv, fota genom ett fönster, genom en dörr. Låta det växa upp genom ett annat hustak. Alternativen känns oändliga, det är bara att välja, leta efter det man vill ha, skapa den bild man vill ha, eller bara plötsligt hitta den. På min tredje dag i Paris, oktober 2015, skulle jag se monumentet till Världsutställningen 1889, Eiffeltornet, för första gång.

Jag är framme. Har promenerat. Fotograferat mycket längs vägen, men nu är jag där. Upp vill jag inte. Inte höjdrädd, men inget behov. Gillar inte köar. Sen tar jag min kanske bästa bild i Paris. Bara så där, inget planerat. Ingen unik bild, men jag gillar den lite mer än mina andra Paris-bilder.

Direkt underifrån. Inramningen är bara dess egen. Svartgrått smidesjärn mot en vitgrå himmel. En oktoberdag i Paris, ser och fotar Eiffeltornet för första gång.