– Är det bra shopping där? Du vet, när man åker båten över och har en dag i land?

– Visst, tänker jag. Jättebra shopping där. Det finns knappast någon stad här i Norden, eller norra Europa om man vill, som har just så bra shopping som Estlands huvudstad.

Tallinn, den medeltida hansastaden visar sig från sin bästa sida denna soliga försommardag. Kryssningsfartygen ligger i hamnen tillsammans med Sverige- och Finlandsbåtarna. Estlandsresenärerna promenerar in mot gamla stan.

Kryssningsturisterna följer sina guider. Numrerade bordtennisracketar på teleskopstång leder tyskerhorderna tryggt och säkert till stora torget. Rådhusplatsen med sina uteserveringar, restauranger och i gatorna runt – souveniraffärer med bernstenssmycken, stickade tröjor och ryska matroshkadockor. De obligatoriska kylskåpsmagneterna blir alternativet för den som inte har råd med munblåst glas och silverarbeten, men nej…. Jag protesterar.

Raekoja Plats, det estniska namnet på rådhusplatsen, i all ära. Det är vackert här, ölen är kall och kaffet hemrostat, fast det känns inte som mitt Tallinn. Jag behöver inget silverarbete, men jag vet vad jag behöver när jag ser det.

Jag kanske åker till Tallinn en gång om året. Det blir oftast båten, Tallink Silja, jag medger det. Kanske inte för den billiga spriten. Spriten är ju lika billig i land. Typ. I alla fall annorlunda, och det är det som jag gillar. En spritflaska jag aldrig sett förut, ett märke jag inte känner till. En etikett som inte gjorts av någon skandinavisk designbyrå, fast just nu ska jag inte bära runt på sprit.

Vid rälsen står en äldre kvinna i blå allvädersjacka. Kanske från en av stadens många second hand-outlets med kläder från Tyskland. Sin lika blå mössa har hon kanske virkat själv, frusen av sig i försommarvärmen. För kallt är det inte, då hade hon inte vågat ta ut sina echinopsis och plumeria som hon bredvid tågstationen, Balti jaam, erbjuder de förbipasserande.

Kaktusen, echinopsisen, blommar. Stora stolta vita blommor som lever ett dygn. Det är idag den kan säljas. Imorgon är blomman död och då får kaktusen komma tillbaka till fönstret och vänta till nästa år, nästa chans för den gamla att späda på sin pension. 15€ ber hon om, och jag slår till direkt. Köpare och säljare nöjda, varför pruta då? Visst, jag kanske hade kunnat få den för 10, men vad spelar det för roll? Jag kommer inte gå i konkurs, hon behöver nog den femman där mer än vad jag gör. Vi promenerar vidare, min mor, morbror, min kompis Ruslan och jag. Jag med en kaktus inlindad i en estnisk reklamtidning från Bauhaus.

Balti jaam, marknaden vid tågstationen har flyttat på sig. Några hundra meter. De bygger om och nu är det lite provisoriskt. Provisoriskt eller sunkigt – det är svårt att definiera skillnaden för den var rätt sunkig innan också. Just det, det är därför de bygger om. De polstrade gummorna säljer egenodlad vitlök. Min mamma köper en. Liljekonvaljer och forgätmigej. Kosmetika, örtekstrakter, one size fits all-klänningar vars tyg måste komma från Östeuropas still going strong-textilindustri. Ukrainska emaljgrytor. Som de var förr. Min mamma köper en. Nyproducerad.

I en annan del av staden, Keldrimäe, ligger Keskturg – den stora marknaden, sentralmarknaden. Min kompis och jag går dit, snabbt genom gamla stan, genom nyare stan, förbi Viru-hotellet, shoppingkomplexet Kaubamaja, finska Stockman. De sovjetiska bostadshusen från 1950- och 60-talet blir flera. De utgör en liten del av det jag gillar med Tallinn, dess mångsidighet, variationen i gammal stad, nytt stål och glas och den sovjetiska betongen däremellan. Så snyggful!

Utanför Keskturg säljer de jordgubbar. Importerade sådana, men skit samma, de är söta och vi köper en halvkilo. Gott att ha på båten. Körsbären samma. En halvkilo.

Vi kanske kommer sent. En del stånd har stängt men visst. Här finns russin från Uzbekistan, bröd efter georgiskt recept, choklad från de finaste ryska fabriker. Oktjabr och Babaevski. Sen det här som är så typiskt för marknaderna här – europeisk andrasortering eller varor där datumet snart går eller precis gått ut. Norsk majonäs för tre kronor tuben och vore det inte för att det var lättmajonäs hade jag säkert köpt. En gång köpte jag fyra burkar joikakaker, norska renköttbullar i brun sås. De såldes här. Etiketten var uppochner.

Vi köper russin. Choklad. Att blom- och växtavdelningen var så stor visste jag inte. Eller kom inte ihåg. Som om inte kaktusen var nog änder jag upp med tre olika tomatplantar till en euro styck. Svart elefant, Ruslan och en till. Och ja, både min kompis och tomatplantan heter Ruslan.

Synd att vi inte har kyl på båten. Laxrommen är billig. Synd att jag inte har en pirra med mig, då hade jag kanske köpt ett par spritflaskor med okänd etikett.

Tre tomatplantar rikare, en blommande kaktus, jordgubbar och körsbär, rysk choklad, något kitschigt som jag inte kan nämna ännu eftersom det är en present till en som fyller år till hösten. Händerna är fulla och om dryga timmen går båten. En shoppingdag i Tallinn går rätt fort.

Vi promenerar till hamnen. Förbi denna decenniers kompott av arkitektur som gör Tallinn till den stad den är. Antigen man gillar det eller inte. Hatar det?

Mamma och morbror är redan på båten. Det är försommar. Jag får åka tillbaka till sensommaren. Shoppingen är ännu bättre då!