Det dolda Santorini

Även den mest turistifierade ö har sina bakgator och stigar som inte finns på turistkartan. Restaurangerna där bara grannfamiljen äter, något hus du ser långt där borta men dit bussen aldrig går – vad finns bakom fasaderna? Bli därför med på en vandring på det hemliga, dolda Santorini, bland tomatodlingar, hästar, nerlagda fabriker och livsfarliga väderkvarnar!

Det är näst sista dag på ön. Vi tycks ha sett det mesta, Fira och Oia, promenaden däremellan, stranden i Perissa. Det enda vi inte sett var sådant som vi kanske inte behövde se, den bleknade reklambilden som visar ett hundratals lika så bleka turister som doppar sig i en 35 gradig källa på den vulkaniska grannön. Nej tack, reklamen lockar inte mig!

Men det finns mer. Bussen som vi åkt med så många gånger, från Perissa och in till huvudorten Fira, kör förbi några fallfärdiga konstruktioner. Samma ruiner som vi ser från vår terrass på hotellet, små torn som ligger i rad, fem sex kilometer bort tecknas tydligt mot horisonten. Tydligt, för den som lägger märke till sådant, vill säga.

Tornen är nämligen inte torn, utan resterna av det gamla väderkvarnsområdet på Santorini. För många år sedan, kanske 50, kanske 100, var det här, på den avlånga kullen som bussen kör förbi, att stora delar av Santorinis mjöl producerades. Mjölhistoria är kanske inte riktigt min nisch men vem gillar inte ödehus?

På eftermiddagen promenerar därför min kompis Ruslan och jag längs Perissa strand, västerut, med solen i ögonen, mot Perivolos och Agios Georgios. Dit, upp på höjden ska vi. Ju längre vi går längs stranden, ju mindre folk blir det. Kanske för att det börjar bli sent, men vi beger oss också ut och bort från solstolarna och parasollerna. En man står och fiskar med sitt metspö på stranden. Några hästar kommer galopperande och den svarta lavasanden står åt alla håll.

Här ska gå ett litet turisttåg – ett sådant som man kanske absolut inte vill se om man på något sätt vill känna en destinations äkthet. Dock har jag på nästan en vecka inte sett något tåg. Det kanske beror på säsong eller att skylten har några år på nacken. Timjan och gul thymifolia blommar och tillsammans med dem, plastpåsar som vinden tagit och spritflaskor som något annan tagit och slängt ifrån sig just här. Firas och Oias marmorgator kan vara ajaxrena från smuts och skräp. Här finns dock bara grusväg, och kryssningsturisterna är utbytta mot åkermarks- och tomatodlaren.

För just så är det, att tomater har sin långa tradition på Santorini. Kanske inget man tänker på när man besöker den lilla mataffären, för där står det ändå Hollandia på körsbärstomaterna i grönsaksavdelningen. En större jordbruksmaskin, kanske en skördemaskin för det korn eller det vete som här växter svänger in på den grusiga vägen där vi går. Här finns inga andra så vi hälsar, men inget svar. Greker som man bara möter sådär är rätt återhållsamma.

Himlen är ljus blå. Tunna, tunna moln. Åkern senapsgul i kvällssolen och jorden svartstenig. Några små hus, staket, en katt, en vit plaststol vid en tomatodling och några solroser. Enkelt. Rätt så fattigt, i alla fall på pengar, och det blir uppenbart hur långt vi befinner oss från Oias lyxsviter till 400€ natten.

Här, precis bredvid mina fötter odlas tomater, men i affären säljs ändå de holländska? Utan att bli alltför politisk undrar jag om det är frihandeln som är skulden i eländet? Får väl satsa på att det istället är holländarna som efterfrågat egenproducerat så som svenskarna vill ha Kalles och Wasa. Fast knappast.

En bouganville har tagit över ett gammalt hotell- och restaurangkomplex. En menytavla hänger kvar på ingångsportalen. Jag kan fortfarande tyda Greek Salad, Moussaka, Pork Souvlaki… Restaurangerna förändras, läggs ner, startas upp, priserna går upp och ner beroende på hur Europa mår, men menyerna är tydligen de samma.

Vi når Vlychada med sin hamn. Här ligger fiskarbåtarna och uppe vid vägen några tavernor. Det är mer rofylld här. Inte för att Perissa är värsta partystället direkt, men Vlychada är mer undangömt och här finns den gamla fabriken. Den som producerat tomatpuré, som nu fått sitt museum och som även Washington Post har skrivit om. Santorini Tomato Industrial Museum.

1818 var tydligen året då en munk från kapuchinordenen tog med sig tomater till ön. Den vulkaniska jorden höll bra på fukten, och Santorini blev det ideella stället för tomatodling eftersom tomaterna med sina långa rötter aldrig behövdes vattnas.

På 1950-talet fanns nio tomatpuréfabriker på ön, men det var då. Sen kom turismen och det fanns mer pengar i att hyra ut sitt rum med utsikt än att processera tomater.

Fabriksskorstenarna står kvar. Några ruiner av en tidigare fabrikslokal. Men även SAF, museet, Santorini Arts Factory, vars öppettider är lika med kontorstider och därför antagligen har ett mycket lägre besöksantal än det hade haft. För vem promenerar de fem kilometrarna hit mitt på dagen i 30 graders hetta när man istället kan ligga på stranden?

Från det eftermiddagsstängda museet till ett förbipasserande regn. Vi är nu på baksidan av kullen som vi från hotellet såg i horisonten. Kullen med väderkvarnarna. Här, på baksidan finns vinodlingarna. Insekterna, fast inte så många. En enstaka bil kommer emot oss. Kanske vinodlaren. Hundar hörs i fjärran. De skäller på varandra, eller snarare på oss. De kanske hörde våra röster, iakttog våra rörelser. De enda som rör sig här är vi.

Solen har börjat gå ned. Klockan har blivit halv nio. Vi får skynda oss, ska vi hinna till väderkvarnarna. Vi går liksom runt, annars hade vi fått gå genom odlingarna, klättrat över gamla stenmurar och staket och då hade vi kanske även fått se hundarna. Jag föredrar vägen.

Visst, jag vet att vi gått en omväg. Om vi bara skulle till väderkvarnarna kunde vi promenerat kilometrarna längs huvudvägen där bussen kör, och sen tagit av till vänster när kvarnarna är nära, om man kommer från Perissa vill säga, till höger om man kommer från Fira. Men då hade vi missat stenmurarna, tomatodlingarna, vinrankorna. Och de som varit i Grekland vet hur det kan vara med trottoarer.

De tunna höga molnen har en lätt rosafärg. Himlen blågrå, havet disigt. Vinrankorna lika intensivt gröna som åkern tidigare på eftermiddagen var gul och brun. En kontrast till pastellhimlen.

Google Maps och GPS gör sitt. Inte turistkarta eller reseguide tar oss hit. Vi närmar oss den första väderkvarnen. Ingen vitkalkat mur, inget boutiquehotell. Ingen uteservering med drinkar till 17€, inga inkastare. Kvarnarna har inga vingar, segel, inget som byggts upp bara för mig som turist. Inget inträde, men dörren är öppen. Inga människor, vare sig lokala eller tillresande, utan bara vi, den gamla väderkvarnen, kvarlevorna av en drivaxel och sen utsikten förstås.

Solen har gått ner. Det börjar bli mörkt. Vi skulle ha kommit en halvtimme tidigare så vi hade hunnit med mer. Kvarnarna är många, fast de skiljer sig kanske inte så mycket från varandra. Vi tar huvudvägen tillbaka, förbi timjan och thymofolia. Genom landsbyn Emporio, ficklampa i mobilen, aktar oss för bilarna, 50 minuters snabbt takt och sen tillbaka på hotellet. Ett par tomater i handen. När det ljusnar ser vi åter väderkvarnarna i horisonten.