De lila blommorna är timjan och de gula heter fumana thymifolia på latin. På svenska har de nog inget namn för de växer inte här i landet, utan längs vandringsleden och överallt annars på Santorini, och de andra grekiska öarna, och för den saks skuld nästan hela Medelhavsområdet.

Tre timmar ska det ta att vandra de dryga tio kilometerna från Fira till Oia. Jag ångrar att jag valde sandaler. Delar av stigen är inte direkt hårdpackad. Den röda och svarta sanden från vulkanutbrottet som tog livet av en hel civilisation för 3500 år sedan, tar nu smått livet av mina svettiga, smutsiga, dock ännu inte blodiga fötter. Jag valde i alla fall inte flip flops som en amerikansk kvinna jag möter. Då hade jag fått vända för länge sen. Nu fortsätter vandringen. Vad hon gjorde vetas ej.

Klockan tre började vi. Kanske inte den ultimata tidpunkt, men när är egentligen det? Optimalt? På morgonen innan hettan? Fast vad med att sova länge, vila ut och njuta färskt bröd till frukost på balkongen? Vad med att bara strosa runt i Firas trappor och gator innan vandringen, bekanta sig med staden, bara ta minuterna och timmarna som de kommer. Klockan tre kom vår tid att lämna Fira, huvudorten på Santorini med alla dessa vykorts- och broschyrmotiv. Stereotypen och idealen av en småstad i den grekiska ö-världen. Står man i Fira och tittar ut över havet, vilken man ju gör när man är i Fira, ser man Oia längst där ute till höger. Oia ser egentligen också ut som Fira där den klättrar och håller sig fast vid vulkanklipporna. Det är dit vi ska gå, till staden med väderkvarnarna och den berömda solnedgången.

Att se sitt slutmål långt där borta i horisonten är både upplyftande och själsdödande på en och samma gång. På Hawaii en gång tog det för mig 20 minuter att göra en vandring som skulle ta én timme. Vandringen var egentligen ingen vandring utan en liten promenad. Fast Santorini är inte USA och med Oia i blicken inser jag att här betyder tre timmar faktiskt tre timmar. Fördelen med att ha sitt slutmål inom synhåll är att man inte behöver karta. I luftlinje vet vi vart vi ska, och vägen, stigen eller leden beroende på vilken delsträcka man befinner sig på, är oavsett rätt så välmarkerad. Vatten har vi med oss, kameror, men annars så lite som möjligt.

Fira går över i Firostefani som i sin tur går över i Imerovigli, småbyar som mer eller mindre har vuxit in i varandra och utgör en sträcka med dyra boutiquehotell och vackra vyer. I efterhand tittar jag på mina foton och har svårt att skilja den ena byn från den andra. De vitkalkade, vitmålade väggarna, de blåa fönstren, de är alla de samma, vackra, men de samma. Trappstegen, utsiktspunkten, samma utsikt, lite annorlunda vinkel, förtrollande, men fortfarande samma. Samma, med variation.

En gammal väderkvarn ser ut att ha blivit boutiquehotell. Vad ska vi med väderkvarnar nu? Mjölet kommer ju från fastlandet ändå. Bredvid – en kyrka. Också den samma, och en liten förtvivlan finns att spåra i mitt bildbibliotek. Jag har snart ingen aning om vilket som är vilket av gudshusen med de blå kupolerna. De är ju så många. Kanske är det profeten Elias-kyrkan.

Vi passerar Skaros klippa utan att riktigt veta att det här en gång fanns ett medeltida fort och en stad med uppemot 200 hus. Det var katoliker som bodde här. Venetianska familjer. Denna i dag så grekiska ö med sina ortodoxa kyrkor och kapell på varenda udde och i varenda sväng, var inte alltid så, heller inte i vår mer moderna historia som ju medeltiden trots allt tillhör. I alla fall jämfört med de 3500 år gamla minoerna. Men om minoerna utrotades av vulkanutbrottet som gjorde att halva ön sjönk i havet, så rymde venetianerna på grund av alla jordbävningar. På slutet av 1700-talet fanns några hus kvar. På början av 1800-talet fanns inga. Det mesta vi ser idag är byggd upp efter jordbävningen 1956.

Promenadsträckan är dock lite speciell. Utsikten till vänster. Boutiquehotellen och de lyxiga lägenheterna till höger. Nog för att de som bor här betalar för vackra vyer. Dock för deras egen del vore det en fördel om de är lagda åt det exhibitionistiska hållet. Deras balkonger, poolar och solande kroppar till öppen beskådan för oss som passerar förbi. Jag hade inte betalt 400€ per natt för det, som en kines vi pratar med har gjort. Jag föredrar en balkong utan insyn. Min eventuella exhibitionism riktar sig inte mot vandrande. Hur exhibitionistisk han är vet jag egentligen inte.

Om kyrkorna, husen och kvarnarna stort sett är de samma, så blir landskapet efter byn Imerovigli förvånansvärt varierat. Röd lavasand och stenar. Svart lavasand och stenar. Mavro Vouno på grekiska. Svartbacken. Det är nästan som jag blir lite nyfiken på geografi och geologi. Jag var det när jag gick i gymnasiet. Nyfiken på hur jorden har utvecklat sig. Världen har inte alltid sett ut som den gör idag. Och kommer i framtiden heller inte göra det, något vi människor kanske har lite svårt att acceptera.

Eruptiva bergarter minns jag i alla fall. Och dessa, i kombination med den blommande timjan och dessa andra gula thymifolia, i kombination med utsikten över havsbassängen, eller när man gått uppåt och uppåt och svettig står där med havet både till höger och vänster och rakt fram, allt det får en att glömma att solen fortfarande står högt på himlen, att dricksvattnet börjar ta slut och att mina sandalbeklädda fötter nästan blöder efter lavagrus. En svalkande bris sveper förbi – av havsdoft och timjan.

Oia kommer närmare. Vi har stannat vid utsiktspunkt efter utsiktspunkt. En viss mättnad. Stannar sen vid Stavroskyrkan. En asiatisk fotosession på gång. Sen går det nedåt. Målet inom räckvidd. En hund ligger i skuggan av en lavastensformation och bara myser. Några andra turister går åt andra hållet. Mot Fira. Hoppas de vet att de har nästan tre timmar framför sig. Det kommer vara mörkt innan de når Fira.

Delar av sträckan har det varit en liten sport. Ett franskt par och vi. Stannar vi för länge går fransmännen förbi oss. Då kommer vi ha dem både inom synhåll och inom kamerasökare för resten av vandringen. Men visst stannar vi, visst går dem förbi, men visst stannar även dem och då går vi förbi. Det blir någon form av symbios oss emellan. Eller så säger det något om hur få personer som egentligen går denna sträcka. Det går ju även buss till Oia, längs huvudvägen på icke-utsiktssidan för 1,80€.

Klockan har blivit sex på eftermiddagen. Solen står fortfarande högt. Några timmar kvar av dagsljus. En kamera vars batteri sjunger på sista versen och vi går in i själva Oia. Den bländande vita staden med rena och nyskurada trotoarer av grå marmor som även det är ett av dessa tecken på att du nu är i Grekland. Blåa fönster, ikoniska väderkvarnar, dyra restauranger och souveniraffärer. Oia, så nära, men ändå långt bort från gul thymifolia och blommande timjan.

 

Nyttiga länkar om vandringen mellan Fira och Oia:

En belgisk sida om vandring i Grekland och Santorini

Kyrkor man passerar längs vägen

Santorinis officiella sida om vandring på ön

En nya zeeländsk bloggare berättar om sin vandring

Detta bildspel kräver JavaScript.