För att vara en kliché är det dock sant. Alla vägar på Santorini leder till den lilla busstationen precis bakom kyrkan och Thiras förhistoriska museum. (Thira som förövrigt är det officiella grekiska namnet på Santorini och även det lokala namnet på huvudorten som annars kallas Fira.)

Busstationen är egentligen inte mer än en parkeringsplats. En liten kioskliknande byggnad fyller syftet som informationscentrum och på ett par färggranna affischer kan man läsa ofullständig information om när och vart bussarna går. Det förhindrar dock inte parkeringsplatsen att se ut som värsta hönsgården. När en buss ankommer strömmar turisterna till. Kanske är det just den bussen som går vidare till stranden i Perissa, eller nya hamnen för dagens båtutflykter, solnedgången i Oia, eller i värsta fall flygplatsen för hemresa. Är det dessutom 150 passagerare och bara 50 platser i bussen, ja då blir det liv, och annars fridsamma semestrande pensionärer tar till metoder som de kanske lärde sig som barn under andra världskriget för att säkra sig en plats.

Just nu ska jag dock inte på bussen, utan av. Jag undrar samtidigt hur många människor som faktiskt hamnar under bussarna under loppet av en sommarsäsong. Det ska backas, tutas och ropas mitt i hållplatshönsgården. Gamlingarna måste ha tagit av sig hörapparaten i hettan och jag bara hoppas att samtliga även idag lyckas bli åtminstone en dag äldre – alltså ingen under bussen!

Från busshållplatsen går man upp till höger. – Prova gratis vin från Santorini, ropar en ung tjej till mig. Hon jobbar på en av souveniraffärerna som ligger ett stenkast från busstationen, bredvid, utflyktsförsäljarna, förhistoriska museet och kyrkan. Klockan är 11 på förmiddagen så jag avstår. Jag blir så trött om jag dricker vin, och sen kan jag liksom inte tänka klart. Konstigt, eller hur?

Väl uppe vid kyrkan, en promenad på kanske två minuter om man inte har bråttom, finns utsikten. För så ligger Fira till, dryga 240 meter över havet klamrar sig staden fast vid vulkanklipporna, och här, från kyrkan och västerut kan man se havet, och har man riktigt otur, även 2-3 kryssningsfartyg. Otur, eftersom om du ser fartygen omges du också just nu av dessa fartygs passagerare och deras selfiepinnar.

Några grekgubbar i gråa och svarta kläder säljer svampar. Alltså svampar från havet som man använder för att duschcremen ska löddra bättre. 7€. 10€ – för en liten svamp. Från havet utanför här? Kanske. Eller en fabrik i Kina, inte vet jag.

Gatumusikanter spelar zorba och bidrar till den smått klichéartige stämningen. Kyrka, utsikt, vitkalkade hus, blåa fönsterramar, en miljon amerikanska kryssningsresenärer, och sen zorba. Vill man vid senare tillfälle drömma sig tillbaka till denna idyll kan man köpa deras inspelning på cd-skiva. Om man fortfarande kan spela sådana skivor, vill säga, men att sälja usb-minnen har de inte börjat med.

Huvudgatan är egentligen ingen gata. Det är ett promenadstråk. Ett sill i tunna- eller sardin i burk-stråk med juvelerare, försäljare av märkeskläder som antigen aldrig eller alltid är på rea, handdukar med bild av en åsna och texten Santorini, vilket passar bra eftersom jag är på Santorini och det finns åsnor här. Dock var jag på Mykonos förra året, där såg jag samma handduk fast med denna respektive ös namn. Även där fanns åsnor vill jag minnas, även om kanske inte Mykonos åsnor har samma syfte som Santorinis.

Åsnan på Santorini fyller nämligen en funktion. Förut, innan bilar och bilvägar var åsnan det gängse transportmedel. På Santorini med alla dess trappor och nivåskillnader funkar åsnan fortfarande som transportmedel. Det de dock för dyra pengar transporterar är turister som inte orkar gå, till exempel ner till den gamla hamnen. För Fira ligger som sagt på vulkanklippor dryga 240 meter över havet, och hamnen, ja gissa hur högt den ligger! Men visst, man kan gå, och man kan ta linbana, vad man nu än skulle ha i hamnen att göra om man inte är kryssningsresenär förstås.

Tillbaka till handdukarna. Tillsammans med bikinis, pashminaschalar, väskor och klockor, hattar och t-shirts, kylskåpsmagneter, olivtvålar och det där lokalproducerade vinet – många är de souvenirer som slåss om din plånbok. Och ögat som ska skydda dig mot hemska saker.

En unge i barnvagn skriker så högt att det ekar mellan barerna och souveniraffärerna. Hen hade behövt ett sådant öga, för att skydda sig mot sina egna föräldrar. Envist använder de barnvagnen som om det vore en plog bland de många turister på kullerstensgatorna. Det finns en anledning till att lokalbefolkningen inte använder barnvagnar. Kullerstenar! Vissa har inte barnvagnar, andra borde inte ha barn.

Sen var det maten. Fira är ingen billig stad. Visst, i sidogatorna finns snabbmatställen. En storlek xxl arabisk pita med gyros av fläsk för 5€. Så säger i alla fall menyn och när det gäller arabiskt griskött tänker jag ”no comment”. Å andra sidan, utsiktssidan, finns de finare barerna och restaurangerna. Finare inte nödvändigtvis när det gäller standard på maten och servisen, utan när det gäller utsikt och pris.

I Fira är det utsikten man betalar för. 30€ för en huvudrätt, om man inte vill ha en enkel moussaka för då kostar den bara 18. 10€ för tzatsiki och pitabröd. 8€ för en öl som är 0,33 cl och 12€ för en drink. Där har du en typisk Fira-meny, och jag prisar min egen fattiga plånbok och framförhållning för att jag inte valde att bo just här.

 

Fira har som sagt nivåskillnader. Trappor finns överallt. De tar dig ner i det som en gång var bostadsområden. En gång, eftersom de flesta hus med utsikt blivit boutiquehotell. Money talks, även, och kanske särskild här! Vitkalkade fasader, blåa dörrar, fönster, terrakottakrukor, bouganvillor, fikon, suckulenter, pelargoner och förbudsskyltar. Hotellet bara för betalande gäster! Gå inte på mitt tak!

Över kyrkdörren finns en mosaik. Ingen vanlig pantokratormosaik, alltså där Jesus med skägg och gloria lyfter sin höger hand medan han håller skriften i vänster, utan där 40 dagar efter sin födelse Jesusbarnet bärs ut från kyrkan i Jerusalem av fadern Josef, till sin mor. Min förståelse av grekiska är rätt dålig och bibelkunskaperna sådär, men att där fanns en kyrka redan 40 dagar efter att han föddes måste nog ändå vara någon form av religionsrekord. Eller nej, Solomons tempel säger en grekisk kompis till mig, och kvinnan bakom Maria är profeten Anna. Och mannen längst till vänster håller två duvor i sina händer. Dessa symboliserar det gamla och det nya testamentet.

Inne i kyrkan är det i alla fall tyst. Gå inte in i shorts säger skylten, för den står på engelska, fast den hänger nog mer som en påminnelse, en förhoppning, en idealstandard som egentligen ingen lever upp till, inte ens grekerna själva. Fotografera får man dock inte. Inte att här finns så mycket att ta bild av, eller visst, en illustrationsbild kunde man ju ha tagit om inget annat. Ikoner, bivaxljus, det där kyrkomörkret som blir så skrämmande när man precis lämnat den vitkalkade, florsockrade grekiska ö-världen där ute. Efter en minus har man sett allt. Jag går ut i ljuset och det gör ont i ögonen.

Firas förhistoriska museum är värt besöket. 6€ och en halvtimme fattigare. Att fota är tillåtet utan blixt. Inte ska man väl förstöra de lerkruksbitar som förstördes 3500 år tillbaka i tid då ett vulkanutbrott sänkte halva ön och en hel civilisation i sjön. En kretisk-minoisk civilisation, och det är deras krukor och krukfragment jag nu får beskåda.

 

Jag orkar inte läsa alla texter, fotar av de som verkar mest intressant. En engelsk kvinna på kanske 70 ber med entusiastisk röst sin man att ”titta här” och ”titta där” och ”se på denna” och ”oj vilken vacker kruka”. Någon har i alla fall kul, och jag tittar på freskerna med de blå aporna. Alltid något och dessutom lite annorlunda än kyrkornas alla Jesusgestalter.

Museet har även lite smycken, guld och ett par tyska forskare verkar ha specialtillstånd att studera någon blommig väggmålning med förstoringsglas. Deras interaktiva datorer verkar dock ha tagit semester. Belysningen är sådär. Men just att det här såg helt annorlunda ut för sådär tre och ett halvt tusen år sedan – att här fanns en helt annan civilisation, talades ett annat språk, deras utseende kanske skiljde sig lite, även om de dengång då precis som nu också drack vin och hade olivolja till det mesta – det är rätt fascinerande.

Hela geografin såg ju annorlunda ut, eftersom ett stort vulkanutbrott resulterade i en kaldera – det vill säga att vulkanen sprutar ut så mycket magma och skit att den i princip töms. Sen kollapsar hela vulkanen eftersom den ju är tom inuti, och kvar, över havsytan, står i princip bara den lavatäckta östra halvan av den urspurngliga ön. Denna östra halvan är det som idag är Santorini.

Fira har även ett arkeologiskt museum, fast jag struntar i det. Det finns gränser, särskild för gammal keramik. Utflyktskontoren säljer båtturer, olika konstellationer som stort sett alla innehåller dopp i några varma källor, promenad och lunchtid på en grannö. Fotona som ska få den enskilda resenär sugen på att uppleva något nytt och spännande har på mig snarare motsatt effekt. Några timmar i Fira går mot sitt slut. Nu kan jag ta bussen eller promenera till Oia. Där väntar solnedgången. En riktig kliché!