Det turkosblå havet, vågorna, några palmer och den vita sanden är som i resebroschyrerna. Och för att få semesterbilderna så trogna idealet som möjligt skriker den ryska pappan ”swim there” och pekar förvisande mot den stackars engelsman som intetvetande råkat simma in i bakgrunden. Bilden ska bli den perfekta semesterbilden på hans fru.

Bikini beach kallas den, båda av turister och av de som jobbar inom turismen. Här kan västerlänningar sola och bada utan att behöva bry sig om lokala lagar och traditioner. Ön heter Maafushi och är en av få befolkade öar på Maldiverna där det numera, sedan 2009, även finns turister.

Den ryska frun poserar, vänder kroppen lite snett åt sidan, höger fot framför vänster, tittar in i kameran. Hennes man ber henne byta position, vi har gjort den där nu, säger han. Hon går fram till honom, snor hans solglasögon, tar dem på sig och går tillbaka till samma ställe som förut, snett åt sidan, höger fot fram, ögonen i kameran.

Det här pågår kanske tio meter framför mig och gör Bikini Beach rätt underhållande. Jag förstår ju vad de säger. Dagen har bara börjat för mig som har lagt mig lagom till för scenen som utspelar sig.

Sen kommer nästa familj. Mamma ska fota pappa och son. Olika poser. Nu låtsas vi komma upp från havet, säger pappan, för här är det mamman som knipsar. Pappan tar handen genom sitt torra hår. Även kläderna verkar ha torkat lika snabbt som i en Hollywoodproduktion för inte en droppe vatten finns att se på de som precis ”stigit upp ur havet”. Olika ställningar testas ut, händerna upp, åt sidan, bredare med benen säger pappan till den kanske tioåriga sonen som inte alls tycker fotandet är lika roligt.

Ljudet från vågorna, solen om morgonen. Havet som på film. I bakgrunden finns däremot dem vars dag redan har pågått många timmar och som varken fotar eller solar. Gästarbetarna från Bangladesh bygger nämligen strandhotell. Över huvud tagit byggs det mycket på Maafushi. Vågorna ackompanjeras av vinkelslip och cementblandare. Dessa avlösas av hammare, borrmaskiner, en elektisk såg och rop arbetarna emellan. De från Bangladesh är billigast hade hotellägaren där jag bor berättat för mig innan. Jag hade frågat om byggandet här på ön.

En tredje familj, även den ryskspråkig, har snott någons solbädd. Ett ungt par och flickans mamma surnar ett ögonblick rejält till, på ett sätt som bara förnärmade ryssar kan, som 42 %-ig smetana, rysk gräddfil, alldeles gulaktig i färg. Denna någon fick under lagom roliga miner tillbaka sin bädd. Vissa hotell har solbäddar inkluderade i priset. Annars kan man hyra en för fem dollar. Eller förnärmad gå några meter bort och lagga handduken fint i sanden.

Sen är det de som inte gör så mycket väsen av sig. De satsar istället på solbrännan, Hon – lång, smal, blond, och hennes gula bikinistring så liten som en bikinistring kan bli och fortfarande kallas vid sitt rätta namn. Han – även lång, smal, blond och vältränad, med orange badshorts och en detektivroman av Alexej Ivanov. Hennes blommiga solhatt ger skugga till att läsa. Ryssar älskar sina detektivromaner.

Snart kommer två ryska tjejer, de bor på samma hotell som jag och pratar inte med andra. Inte heller satsar de på solbrännan, för till skillnad från gula stringtjejen har de på sig så mycket kläder som möjligt och insisterar på att få en parasoll av en kille som hyr ut sådana. Fem dollar här också.

Tillbaka till stringtjejen som nu börjar lossna på överdelen och verkar ha missuppfattat det maldiviska konceptet med bikinibeach. För så är det alltså, att det är på de färsta stränder som det att sola och bada med bikini är okej. Maldiverna är ett muslimskt land, och inte bara det, Lokala lagar är baserade på sharia, för att få medborgarskap måste du vara muslim och utlänningar får inte praktisera sina religioner offentligt. En maldivier som frånsäger sig sin religion riskerar dödsstraff.

Fast här, i ett litet hörn av ön Maafushi, mellan dammiga vägen och stranden står ett improviserat staket av dåligt flätade palmgrenar. Bakom staketet, på strandsidan, ligger vi, solhungriga turister, med tillstånd att bara använda badbyxor och bikini, samt stringtjejen som tydligen tänjer konceptet ännu lite till. Vi är långt ifrån sharia, men fysiskt bara några hundra meter från Maldivernas största fängelse.

En kille går runt med sin kamera. En överdos aftershave, dock ingen Ocean Breeze direkt. Han är inte rysk men pratar ett annat slaviskt språk som jag bara delvis förstår. Dock fattar jag tillräckligt. Med kameran fotar han sina väninnor, vars silikonfyllda attribut också tänjer bikinikonceptet, fast på ett mer bildligt sätt.

Den ena flickans läppar ser också ut att snart vila sprängas. Se åt höger, kommenderar kamerakillen, varpå hon tittar åt höger. Han skriker att höger är andra hållet och pekar med hela armen varpå hon vänder på huvudet och tittar åt hennes vänster. Nu blev det rätt. Min tanke går till Panama. Inte på grund av senaste skandaler, utan därför att denna fotoseans påminner om en minst lika silikonfylld sådan som jag råkade observera under min resa i Centralamerika hösten 2012. Även den i strandkanten fast bikini var där inget krav.

Jag har solat klart nu, snorklat, fast just här ser man inte så mycket under vatten, i alla fall inte fisk. Ryssarna på stranden är mer underhållande och de är många. Kanske 80 % av alla här gissar jag. Fast jag kanske bara märker dem mer. Jag förstår ju trots allt vad de säger, det gör jag inte med ungrare, indier eller fransmän eller maldivier för den saks skuld. Jag tar på mig short, t-shirt, ser hyfsat anständig ut och lämnar Bikini beach för den här gången. På andra sidan staketet, på den dammiga vägen finns de från Maldiverna, de som inte badar i bikini. Samt byggnadsarbetarna från Bangladesh.