Det sägs att Trinidad är det äkta Kuba. Den gamla staden från 1514 där tiden stått stilla. Jag går på kullerstensgator och måste bära min lilla pirra på hjul som jag annars ställer min ryggsäck på. Min kameraryggsäck, och oj vad jag skulle haft en kameraväska på hjul, fast än så länge får pirran duga och det gör den inte här i Trinidad.

Jag bär alltså ölpirran från Finlandsfärjan fram till mitt Casa Particular. Mamita, vars familj jag ska bo hos, hjälper mig med min lilla blå ikeakasse där jag har ett par böcker, plastpåsar, lite mat, toapapper och annat som kan vara bra att ha. Jag vet att jag inte är någon fancy resenär. Jag förstår varför jag inte blir uppgraderad till business class när jag flyger, eller åtminstone economy plus.

Av drygt 400 privata hyresrum i staden valde jag Mamitas. Det var ingen medvetet val, inget genomtänkt val utan ett enkelt val där Mamita utanför Trinidads busstation ropade högst av alla uthyrare och uthyrares springpojkar som rycker tag i turister och skickar dem till de olika casas mot provision.

-25 CUC pr natt, säger Mamita. -20 CUC är min budget, svarar jag. -Ok. 20 CUC, alltså konvertibla pesos är 200 kronor. Ungefär.

Om innebörden av ”Det äkta Kuba” är att rummet doftar svagt från ett par svarta mögelfläckar i taket, så finns det nog något genuint här i stan. Fast jag blir här bara två nätter och jag tänker inte sitta på mitt rum hela dagen. Vem bryr sig? Jag erbjuds en kopp kaffe, dricker, pratar med Mamita som kanske är på min egen ålder fast med man, barn, håret i knut i nacken, hotpants stretchad till max. Hon skrattar, pratar högt och kan ungefär lika mycket engelska som jag kan spanska. Det vill säga nästan inget alls, men kroppsspråket till Mamita är det inget fel på.

Hästar, kärror, bilar, bussar, människor utanför sina hus, på trappan, hundar, hundbajs. Visst är det något genuint i det. Jag promenerar gata upp, gata ner, till höger, till vänster, med kameran om halsen. Jag har en karta. Bra att ha trots att staden är liten, för de flesta gator ser nästan likadana ut. Brostenar, fasaden av ett envåningshus, vägg i vägg, i vägg i vägg, där fönstren står öppna och jag kan se rakt in i vardagsrummen.

Kaféer, restauranger, menyer, något så sällsynt som inkastare som orutinerade ännu inte lärt sig att det är heterosexuella par i fina kläder man ska bege sig på. Det är de som betalar för en romantisk middag för två med importerat vin, inte en halvsunkig skandinav som själv irrar runt med två kameror, ett runt nacken och ett över axeln. Jag ger dem, inkastarna alltså, ett par år till med massturism, sen borde rutinen sitta där, och jag blir fri från allt tjat.

Är det någon stans på Kuba som har massturism, förutom charterorten Varadero förstås, så är det Trinidad. För alla vill ju se det äkta. Staden som finns på UNESCOs världsarvslista sedan 1988, staden vid de gröna sluttningarna, husen i pastell, kyrkorna – några i ruiner, andra fungerande. Staden, som en gång blev rik på socker, för i dalarna omkring finns kvarlevor från de gamla sockerbruken. Herrskapshus, vackra till ytan, pelare, valv, sällskapsytor, byggda av svarta slavars blod och svett. Det är det som ska till för att bli världsarv.

Jag äter en sandwich med omelett, tar den i handen där jag går på kullerstenarna och aktar mig för hundbajs. Fotar en gammal man som röker cigarr, en av dem som dryger ut sin lilla pension genom att på äldre dagar agera som fotomodell för turisters kompaktkameror. Han ber om det som är en dagslön för en kubansk läkare. Det är ändå ingen förmögenhet men skulle snart skulle bli det om jag betalade alla jag fotar. Han får en tredjedel och verkar mer än nöjd. Tänk om jag får klä mig i lusekofte eller samedräkt på gamla dagar? Eller en regnbågs-dragdiva-outfit? Nej, hoppas jag slipper det.

Marknaden – ingen kuban skulle handla här. Ett – hen har inte pengar, och två – vad ska hen med en läderplånbok med Che Guevaras porträtt, eller ett cigarrfodral, också det med Che Guevaras porträtt. En T-shirt med Che Guevaras porträtt, eller en tavla med gissa vems porträtt? Du gissade rätt.

De broderade dukarna avbildar dock inte den argentinskfödda revolutionären i varken korsstygn eller frihandsteknik. Här är det istället stiliserade blommor och enkla geometriska mönster. Vad synd att det står sådär till med den konstnärliga kreativiteten. Jag hade lätt betalat för en broderad revolutionshjälte med ögon i kors…stygn.

 

Jag har gått de här gatorna nu. Skymningen. Jag sätter mig ner, vilar mina ömma fötter och tar en drink på La Chanchanchara. Det är hit man som turist går för att prova Trinidads typiska cocktail, drinken med samma namn som baren, Chanchanchara. Serverad i lerkrus kommer en blandning av rom, honung, lime, vatten och is, det är allt som ska till. Inga konstigheter, och visst, tycker man om honung är det gott. Jag föredrar nog mojiton, men när man är i Rom…

Det är mörkt nu. En häst står vid en lyktstolpe. Det kanske var hästens ägare som satt där i vit cowboyhatt inne i baren? Han kanske försökte ragga kunder till morgondagen, en ridtur ut till de gamla sockermarker. Det är många som erbjuder ridturer här. Trinidad, med sina människor, djur, byggnader och kullerstenar omtalas även som ett enda stort utomhusmuseum. Jag köper den. Allt är på display. Torget. Musikanterna. De som sprutmålar sina kläder i guldfärg och låtsas vara staty för att tjäna några kronor på sin förmåga att stå stilla.

Fast vad är då det äkta Kuba? Om det äkta är det som finns på museum, är Trinidad äkta nog. Om det autentiska är att se tvåhundraåriga hus med antikviteter, har man i Trinidad gjort rätt. Var det såhär verkligen såg ut för två sekler sen? Kanske för friherrarna, godsägarna. Dock går världen framåt, även i utomhusmuseet. Jag ser inga slavar på torget. Kanske förutom den mannen med cigarr som fick några kronor för sitt porträtt. Han var knappast fri.

Jag promenerar genom gatorna, smått berusad av romen. Kullerstensglansbilden av det autentiska Kuba. Tillbaka på rummet. Möglet i taket är äkta nog.