Capitol, Havana. Foto: Johnny Friskilä

Året var 1959. Genom den kubanska revolutionen störtade Fidel Castro, Che Guevara och deras folk den amerikanskstöttade diktatorn Batista. Revolutionen i den korrumperade maffiastaten förklarades vara socialistisk. Amerikanskägda företag nationaliserades och gensvaret från norr, den amerikanska ekonomiska bojkotten, embargot, blev ett faktum.

För mig är det dag ett i Havana, januari 2016. Jag vet att jag kommer få se dem, alla amerikanska bilar från 1940- och 50-talet som har blivit något av ett signum för detta land vars moderna historia måste vara något helt unikt. Några resultat av historien rullar nämligen på fyra hjul förbi där jag står, vid den tidigare parlamentsbyggnaden, Capitol. Jag ser dem stå parkerade utanför det klassiska hotellet Inglaterra, en Buick, en Studebaker, en Chevrolet. Jag erbjuds att cruisa Havana men tackar än så länge nej, det är trots allt bara min första dag här.

Att korsa gatan. Foto: Johnny Friskilä

Bilarna som rullar i Havanas gator är nämligen resultatet av två länder som bryter med varandra. Efter det ekonomiska embargot fick inte Kuba importera fler bilar från USA, vilket de hade gjort en masse decennierna innan. År 1955 fanns 125 000 bilar på Kuba, alla ”Made in Detroit”. Heller inga reservdelar fick importeras. Så man har tagit hand om sina bilar så gott det gick, och lagat dem så gott det går. Typ tuggummi och tejp, fast nej… Snarare ståltråd, hamrad plåt och en motor från en utrangerad Peugeot. Det viktigaste är att de rullar, inte hur många originaldelar de har.

Bilarna funkar som taxi åt vanliga kubaner som behöver komma sig från a till b för två, tre kronor. De finaste, nylackerade bilarna med motorer som inte behöver meckas på varje kväll kör hellre mindre turistgrupper. Med solglasögon och GoPro-kamera åker kanadensare, fransmän, japaner och en och annan skandinav i Oldsmobile-kolonn längs strandpromenaden Malocon. Förbi betongkolossen, hotellet Havana Libre och de breda avenyerna med vinden i håret och selfiestick i en garde. En statlig månadslön kan bilägaren tjäna på en timme. Inte konstigt att bilarna blir väl omhändertagna.

En Lada vid Chinatown, Havana. Foto: Johnny Friskilä

Det amerikanska embargot skapade et vakuum, et tomrum i den kubanska ekonomin. Detta vakuum var Sovjetunionen snar att fylla. Där inte den ena stormakten är, kommer snart den andra. Under 1970- och 80-talet fylldes kommunismens tropiska paradisö på med Lador och Moskvitjer. Allt i utbyte mot socker, kaffe, tobak och annat som Kuba hade att sälja. Kuba var nageln i ögat på socialismens ärkefiende USA och bara det var kanske värt en Lada eller två för Kreml.

Fast historien går sin gång och inget varar evigt. Unionen av Sovjeter slutade existerade 1991, och tillsammans med sina amerikanska bilbröder, rullar idag även Ladorna, Moskvitjerna och ett gäng med Polski Fiat från Havannas avenyer och helt in i de små gränderna i Gamla Stan, Havana Vieja. Även en Lada lagas så gott det går. Reservdelar är heller inte lätt att få tag på och turiststålarna får sovjetbilsägarna se långt efter. För vem vill cruisa Malecon i en Lada när där finns en Chevrolet?