Bakom stängslet och den rosa välkomstbyggnaden står vakttornet. Jag kan inte se någon där uppe, men är rätt säker på att någon ändå ser mig. Något annat vore konstigt med tanke på var jag befinner mig. Taxin har precis stannat lite i utkanten av orten Hattieville, där Belize centrala fängelse ligger.

Efter Belize zoo, är det nämligen fängelset, Belize Central Prison, som inkluderas på vår färd, det blir ju ingen omväg direkt och vi har tiden på vår sida. Vi är på väg tillbaka till hamnen i Belize City. Någon längre vistelse bakom murarna har därför ingen planerat. Men varför stannar vi så här? Har vi gjort oss skyldiga i något brott? Är det en särskild vacker eller historisk byggnad vi får se? Eller känner vi någon olycklig människa här?

Nej, inte direkt, för varken vakttornet, välkomstbyggnaden eller stängslet har något särskild arkitektoniskt värde vad jag kan bedöma. Dock har fängelset i Belize, och jag säger ordet i singularis bestämd form eftersom det lilla centralamerikanska landet bara har ett fängelse, något som inte många andra fängelser kan stoltsera med – nämligen en souveniraffär!

Jag är egentligen inte mycket för shopping. Delvis för att jag ju mindre jag shoppar, ju mer pengar blir kvar att uppleva för, köpa nya biljetter till destination än så länge okänd, och delvis för att jag stort sett har det jag behöver, min lägenhet är redan full. Jag försöker undvika saker som är Made in China, om jag inte befinner mig just i Kina förstås, och det gör jag inte nu.

Här vill jag dock gärna spendera några dollar, för i den här souveniraffären säljs det nämligen souvenirer som de som sitter häktade här själva har gjort. Kanske jag hittar någon litet som passar i min julgran? Det här är ett sätt för fängelset att få lite inkomster, fängelset som även producerar mycket av sin egen mat. Belize är inget rikt land och staten låter det vara upp till den kristna organisationen Kolbe Foundation att driva fängelset. Om det är ett kvalitetsintyg eller inte får vara upp till någon annan att säga, men faktum kvarstår.

Utanför sitter några kvinnor i rad. Det verkar som de väntar på besökstillstånd. Flickvänner, fruar, mödrar – sorgsna ansikten som väntar på att få träffa sina kära där inne. Kära av alla slag, här finns en mindre kvinnoavdelning men mestadels är det män, allt från bögar till mördare. Både homosexualitet och mord är nämligen olagligt i den tidigare brittiska kolonin, och egentligen, genom att besöka Belize bröt även jag mot en av landets lagar. Sektion 5-1 i Belizes immigrationslagar förbjuder nämligen prostituerade och homosexuella att besöka landet. Jag ingår i de sistnämnda.

En kille går runt i affären i sin orangea overall som gör det tydligt att han är en av den kristna kriminalvårdens klienter. Några tavlor med religiösa motiv är till salu. Enkla leksaker av träd, skog finns det gott om i det här landet. Enkla möbler, små sniderier. Jag tittar på en smörkniv, men frågar sen killen i orange om att få titta på nyckelringarna. De är av mahogny som växter här och är nationalträdet i Belize. Utformad som kartan över landet, lackerad, och om än inget stort konstverk, så i alla fall gjort på plats här, av en människa i orange dräkt.

Jag köper nyckelringen, killar bokför den noggrant i sin bok. Med penna antecknar han vad jag har köpt och för hur mycket. Från den dunkla affären går jag igen ut i dagsljuset. Kvinnorna sitter kvar, väntar på en besökstid med sina kära. På oss väntar taxin och vi lämnar stängslet, vakttornet och den rosa välkomstbyggnaden bakom oss.