En reklamskylt på trottoaren visar en röd kräfta tillsammans med en stor stark. Kaukasiska kräftor har jag ibland hittat i frysdisken när säsongen för kräftskivor börjar närma sig här hemma. Dock har jag aldrig provat. Och det är tydligen inte bara i Sverige att kall öl och kräftor går ihop.

Staden är Jerevan och tillsammans med ett par av mina resenärer har jag varit i det som förut var den armeniska huvudstadens gamla inomhus matmarknad. Nu hyser den vackra stenbyggnaden en modern supermarknad där maten köps i plastförpackningar och bara godis, kex och torkat frukt finns kvar i lösvikt. Även Armenien går framåt, om nu gladpack är lika med framsteg.

Den gamla matmarknaden. Foto: Johnny Friskilä

Vi promenerar därifrån, smått planlöst kanske, helt tills den ovannämnda skylten uppenbarar sig. ”Kräftor vore gott”, tänker jag, och ”en svalkande öl inte fel det heller.” Jag frågar om jag är den enda som känner sig lite sugen på en kaukasisk variant av den svenskaste av alla traditioner, kräftskivan. ”Det låter väl spännande”, svarar mina två vänner, och vi går från gatunivå och ner källartrappan till den pub som varit smart nog att använda bilder och inte bara armenisk text i sin reklam.

Inrökt är bara förordet. Puben Atlantida med sitt marina tema följer inga röklagar, precis som resten av Armenien. En man och en kvinna sitter här med var sin drink, var sin mobil. Servitrisen kommer till oss på en gång. ”Finns kräftor på menyn idag?” var kanske en dum fråga. Jag får en blick tillbaka som säger ”men lilla vän, vad tror du, det är väl självklart?”. Visst kanske man uppfattas som lite dum ibland, men dumma folk får hjälp, och hjälp är bra när man befinner sig på resa i främmande länder, även för en reseledare.

För mig är det tredje gången i Armenien, men första gång på en pub som serverar kräftor. Jag har bara känt till det innan. Vetat att Armenien producerar kräftor, sett vattentankarna med levande kräftor till salu och tänkt att då vore det väl logiskt om de även serverades någonstans. Vi bryr oss mer om kräftor, och mindre om röklukten. Beställningen blir enkel och självklar. ”Ni vill ha kräftor, till kräftor dricker man öl, vill ni ha ölen på en gång eller tillsammans med kräftorna?” Försäljningsstrategin funkar. ”På en gång, gärna, tack!”.

Tre kalla öl kommer snabbt. Maten tar några minuter, för här är det inte snack om färdigkokta smådjur upplagda på bufféfat. Kräftorna är högst levande, och det är rätt många liv som får hamna i den kokande grytan när vi alla tre hungriga själar vill äta.

Ett kräftliv är värt kanske en krona styck. En halvliter dryga tian. När kräftorna kommer in är det dags för öl nummer två, men inte känner vi oss ruinerade av den anledningen. Det lokala ölet är gott, inte så alkoholstarkt, fast det är kanske lika bra. Svalkande i värmen, kanske rätt ”vanligt” i smak om man får säga så. Nog inget för feinschmekern och dryckesentusiasten, men väl godkänd av mig.

Ett stort serveringsfat, med rykande varma små röda varelser som bara för någon kvart sen simmade runt, ovetande, i en stor vit plastbalja i ett källarrum. De serveras tillsammans med en liten skål våtservetter med citrondoft. Varken mer eller mindre. I Armenien är kräftor och öl tydligen just det: kräftor och öl. Kanske skulle lite mer salt behövas? För skandinaviska smaksinnen är det något som saknas. Kräftorna är saftiga, lagom stora, det är rejält med kött i dem. Den svensk som förväntar sig västerbottenpaj lär bli besviken i denna sydkaukasiska inlandsnation, vars kräftor från Sevansjön heller inte kokas med krondill. Fast nu är vi inte i Sverige, och skulle vi ätit kräftor som hemma, ja då kunde vi lika gärna stannat just det; hemma.

För ett land utan egen kust är Sevansjön viktig, denna insjö som täcker 1/6 av hela Armeniens yta. Viktigt som turistmål och rekreationsställe, med stränder och vattenaktiviteter för både barn och vuxna. 1900 meter över havet, med restauranger, suvenirer och några praktexemplar av både gamla kyrkor och mera modern sovjetisk arkitektur. Men även viktig för kräftindustrin, för det är här de kommer ifrån, de armeniska kräftorna, de små liven som vi nu får fat nummer två av.

Foto: Johnny Friskilä

Kräftor är dock inte riktig mat här. Utan mer som tilltugg. Lite att hålla på med, att sysselsätta fingrarna med när man börjar pubrundan med vännerna. Att avsluta med kräftor tror jag knappast är något idé. Våtservetterna har tagit slut, och det gör kräftorna också. Det är dags att betala notan i baren med det nautiska temat där en bläckfiskarm i gips och frigolit täcker hela baren. Lite över hundralappen för oss alla.

Ute har det hunnit bli mörkt. Vi promenerar vidare, kanske mindre planlöst nu, mot hotellet. Kläderna luktar svagt av rök, fingrarna starkt av kräftor och citronservetter.