På marknaden i staden Sheki i nordvästra Azerbajdzjan står stora pajformar uppställda. Deras diameter är ungefär en meter men höjden bara några enstaka centimeter, kanske tre. Sockerlagen rinner trögflytande från formerna och droppar ner på borden och marken. Flugorna och getingarna firar födelsedagskalas idag, fast det gör de kanske varje dag.
Halva kallas den, fast den påminner mer om baklava. Den halva som jag känner igen från Mellanösternaffärer i Stockholms förorter görs på sesampasta, tahini. Halva kan uppenbarligen vara så mycket, och kollar man på själva roten av ordet, ḥelw så betyder det bara ”sött” på arabiska. Det är kanske just det som all världens halva har gemensamt? Flugornas fest och getingkalas.
Foto: Johnny Friskilä
Den halva som säljs här däremot är inte gjord på sesamfrön, utan på valnötter. Tunna rismjölspapper läggs lagvis på varandra i en stor rund form, och mellan lagen läggs finhackade nötter. ”Halvachi” kallas den konditor eller bagare som ansvarar för halvan och som sen steker hela formen över öppen eld i en dryg halvtimme. Sen häller halvachin på sirap eller tjockflytande sockervatten, och i ett dygn får halvan dra åt sig av sötman. Halvan dekoreras med ett rödrutigt mönster, färgen görs av en sorts billig saffran, och sen fraktas halvan till staden Shekis stora marknad.
Foto: Johnny Friskilä
Jag frågar en man om skillnaden. De olika pajformerna från var man köper önskad mängd av denna sockriga efterrätt har nämligen olika priser. En sorts halva kostar 25 kronor kilot. En annan femtio. ”Det beror på andelen nötter”, svarar mannen, och förklarar att ju mer nötter, ju dyrare halva.
Det blir ungefär ett halvkilo av den dyraste. Man får väl köpa det bästa om man kan, och inte ruineras jag då en halvkilo blir dryga tjugolappen. Själv har jag ätit Sheki halva vid varje besök i staden. Det här är min fjärde gång i Azerbajdzjan, tredje gång i Sheki, men första gång för mina resenärer på denna Världens Resors Kaukasus-resa, på vilken jag är färdledare. Vi har kommit överens om 40 minuters shopping, mina resenärer och jag. Det borde räcka. Jag köper basvaror, och om några vill ha något särskild, så köper de det själva. Vi planerar gemensam pickniklunch och halvan är till oss alla.
Foto: Johnny Friskilä
Vi småpratar lite, försäljaren och jag. Jag berättar vem jag är, vad jag gör här, och även att jag fotograferar. Det blir några bilder. Det är lätt att fota här. Folk är vänliga. De har inget emot en kamera. Turistgrupper kommer rätt sällan hit. Jag tackar för halvan. Annars blir det bröd, färskost kryddad med saffran, en hink björnbär, vindruvor och andra frukter. Sen blir det dags för lunch. Och halva. Både för oss, och för flugor och getingar.
Måste testas! Hur är den i smaken? Lika sött som baklava?
Hur är mat i övrigt i Azerbajdzjan? Vad är typisk lokal mat?
Jodå, det är lika sött som baklava och egentligen är ju det här en form av det som vi känner som baklava, bara att de kallar det halva (som ju vi känner som något annat). Smaken beror på vilka nötter som är i, typ valnötter eller hasselnötter.
Maten i Azerbajdzjan är underskattad, kollade precis upp min tidigare blogg där jag skrev et inlägg som jag kallade ”Mat från Azerbajdzjan”, men när jag läser det nu är det så dåligt att jag nästan inte vill länka till det:
https://matochresor.wordpress.com/2010/09/15/mat-fran-azerbajdzjan/
Inser att här finns det potential för ett nytt inlägg på den här bloggen, men det får bli sen. Där finns mycket grillad kött som de verkligen är duktiga på, lammkött i olika varianter. En delikatess är grillad fårsvansfett. Jag brukar alltid beställa det så mina resenärer får smaka. De gör även ett bra öl. Vinerna är drickbara men kanske inget att ta med hem direkt (till skillnad från georgiskt vin som kan vara helt underbart).