Allt verkar så nytt idag, fast det egentligen är gammalt. Eldtemplet, Ateshgah, har existerat sedan 1700-talet och ännu längre har den underjordiska gasen kommit upp till ytan. På marken har den fattat eld och brunnit.

Idag är parkeringsplatsen utanför tempelkomplexet lagd med gatsten. En restaurang och konferenscenter står nybyggd, allt är rent, fint, välskött, men ack så tomt. Alla dessa stora öppna ytor man skapar i Azerbajdzjan, jag förstår inte varför. Här är säkert plats för 50 turistbussar. Vår minibuss är dock den ende.

Tänk att för flera tusen år sedan komma till detta land på Absheronhalvön i dagens Azerbajdzjan. Tänk att se marken framför dina fötter brinna. Kanske var det just det som var fallet för Zarathustra eller Zoroaster som han också kallas, den iranska profet och filosof som levde någon gång för ungefär 2500 år sedan. Ingen vet nämligen med säkerhet när han föddes eller när han dog. Det sägs också att han var här och att när han tittade in i elden såg han gudomen. Men med säkerhet kan vi inte säga något, förutom att han knappast gick på gatsten.

Vi går in genom Ateshgahs porter. Det känns som att stiga in i en gammal karavansaraj, de gamla hotell som fanns där för handelsresande på sidenvägen. Och visst, en form av karavansaraj var det, fast kanske inte så mycket för handelsresande som för pilgrimer, Principen var dock den samma. Där fanns plats för djuren, samt rum att hyra för natten. Men i mitten av denna hotellfästning fanns det heliga eldtemplet, byggd på den plats där jorden brände, där den heliga lågan fanns. ”Atash” betyder just eld på persiska. Detta tempel, där elden brinner i mitten som om det vore på ett altare lämnar mycket åt fantasin. Romantik åt sidan, den låga vi ser idag kommer från Azerbajdzjans oljebolag och slås av och på med en kran. Den kringliggande olje- och gasutvinningen ströp nämligen tillförseln av gas. Den heliga elden var släckt under många år. Nu är dock turisterna här.

En lokal guide tar oss från rum till rum. Där är många rum, 23 om jag minns rätt. Lågan brinner, som om det inte var tillräckligt varmt en septemberdag i den azerbajdzjanska halvöknen när solen skiner. Vaxdockor, gamla foton, texter som berättar om elddyrkarna. Var de zoroaster eller kanske hinduer? Det är mycket som tyder på att platsen användes av båda religioner, fast till olika tider. Där fanns en sjukstuga, och praktiskt nog, direkt bredvid, en plats för kremering av de döda. Skulle jag frågat efter överlevnadsstatistik? Från sjukstugan alltså, inte krematoriet… Vår guide har ingen humor, och min är kanske lite för svart.

Ett av de lite över 20 små rummen innehåller en souveniraffär. Två katter försöker hitta lite skugga. Det är dags för oss att lämna. Längs vägen tillbaka till Baku kör vi förbi flera kilometer med staket. Vår lokala guide säger inte mycket, men bakom staketen finns oljetornen. Bara för några år sedan kunde man se dessa, flera tusen torn som pumpar olja från marken, och marken – ett ödelandskap i svart gyttja. Att rensa upp den inkomstbringande skiten efter sig är inte alltid lika enkelt. I alla fall inte lika enkelt som att bygga staket. Vi åker tillbaka till Baku och lämnar det nya och det gamla i Ateshgah.