Kaylan-minareten, ”Dödens torn”, Bukhara, Uzbekistan. Foto: Johnny Friskilä

Kvällen är mörk i Bukhara som inte är en stad för nattklubbar och diskotek. Några män promenerar i ljuset från månen, pratar, och en moped kör förbi. Det är de ljud jag hör. Annars är det rätt så tyst i denna stad, en gång i tiden ett viktigt stopp på Sidenvägen. En gång i tiden också huvudstad i emiratet med samma namn. Bukhara!

Idag är inte Bukhara särskild viktig alls. Femte största stad i landet Uzbekistan. På vägarna in till stan går inga karavaner med siden. Istället fylls lastbilar med bomull av lägre kvalitet. Själva vägarna, de är inte särskild bättre heller. Håliga, dammiga, med kvarlevor av asfalt som måste härstamma från Sovjetunionens dagar. Bomullen får nog tvättas väl efter denna transportsträcka.

Kaylan-minareten, ”Dödens torn”, Bukhara, Uzbekistan. Foto: Johnny Friskilä

Där, mitt i staden uppenbarar sig Dödens torn framför mina ögon. Kaylan-minareten är det egentliga namnet på denna skapelse, 45 meter hög och med en diameter på 9 meter. Byggd år 1127, intrikata mönster, en rotunda på toppen, från vilken imamen kallade till bön, är den ett imponerande syn. Det, både i dagsljus så väl som nu, klockan halv nio på kvällen när staden redan tystnat och mörkret fallit.

Mörkret. Det har fallit många gånger här. Det är inte för inte som Dödens torn fått detta makabra smeknamn. Den brittiska diplomaten, Fitzroy MacLean beskriver i sin bok, Eastern Approaches, hur kriminella genom århundraden tagits hit, uppför minaretens trappor, för att sen se ljuset för sista gång. Definitionen på kriminella har genom åren säkert varierat.¨

Minareten omges idag av en moské och en koranskola, madrassa. Båda dessa är från 1500-talet och ingår i det som kallas Po-i Kalan-komplexet. Och här står jag, på den öppna platsen mellan dessa två arkitektoniska underverk, nästan ensam. En grupp ungdomar tar selfies i det ljus som lyser upp madrassans fasad. En familj med en dotter på kanske två sitter vid moskén. Annars är jag helt själv i tystnaden och tittar på den upplysta minareten. Ögonen vandrar upp mot rotundan med dess 16 bågar. 16 fönster från vilka samhällets annorlunda slängdes ut för att krossas mot marken och dö. Här står jag, och leker med slutartider.

Jag hör mopeden igen. Eller kanske det är en annan. Det spelar ingen roll. Kvällen är så mörk i Bukhara.

Kaylan-minareten, ”Dödens torn”, Bukhara, Uzbekistan. Foto: Johnny Friskilä

Kaylan-minareten, ”Dödens torn”, Bukhara, Uzbekistan. Foto: Johnny Friskilä