Tbilisi i skymningen. Foto: Johnny Friskilä

Det är mycket som kan sägas och mycket som kan skrivas om staden med de varma källorna.

Från balkongen i skymningen tittar jag ner mot den plats där enligt legenden, kung Vachtang sköt en fågel när han var ute på jakt. Fågeln förr in i en het källa och när kungen tog ut fågeln ur vattnet upptäckte han att fågeln kokats i det varma vattnet. Här skulle det byggas en stad!

Hur kungen kom fram till den slutsatsen berättar inte legenden, heller inte vår guide. Kunglig logik är kanske svår att förstå. Men staden grundades här, för 1600 år sedan, på de båda sidorna av floden Kura, vid de varma källorna och med berg omkring. Staden är Tbilisi.

På toppen av berget ligger Narikala, fästningen vars ursprung är lika gammalt som staden själv, trots att den struktur vi ser idag stort sett härstammar från 1600-talet. Renoveringarna sedan dess har också varit många.

Det lyser från minareten nere till vänster i bilden. Juma-moskén är byggd i tegel och dess oktogonala torn har funnits här i över 100 år. Innan dess fanns på denna plats en annan moské, men likt fästningen har även här en konstruktion fått ersätta en annan. En jordbävning kan snabbt ändra en stadsbild.

Tbilisi är en stad med olika folk, olika religioner och där moskén, synagogan och kyrkan står sida om sida. Moskén med den åttkantiga tegelminareten ligger dock nära badhusen. Kanske praktisk om man ska tvätta sig före bön? Längst ner till vänster finns det turkiska badhuset. Det påminner om en koranskola i Iran eller Uzbekistan – det blåa kaklet med dess intrikata mönster som täcker hela fasaden. Det turkiska badhuset var den ryska nationalpoeten Aleksander Pusjkins favorit när han var i Tbilisi. Norska Knut Hamsun var också här, men mer om Tbilisi och litteraturen en annan gång och tillbaka till badhusen.

Här finns även andra badhus, svavelbaden eller sulfurbaden, fast det låter kanske vackrare om man bara säger varma känner och inte tänker på att vattnet luktar av ruttna ägg. Och medan det turkiska badhuset har stängt, har andra badhus öppet. Fast det är lugnt, man vänjer sig till det mesta, även lukten, och att bada är skönt.

Vad hände sen med kungens fågel? Åt han den? Det är mycket historien inte berättar, men kyckling kokt i sulfur låter sådär. Fästningen Narikala har nu en restaurang, kanske de har ett innovativt kök med historiska rätter? Snart ska jag tillbaka till Tbilisi, då får jag undersöka. Det finns många legender i staden med de varma källorna.