Den vackra. Det är betydelsen på svenska, det arabiska ordet som gett namn åt staden Djemila i dagens Algeriet. Det är inte svårt att förstå varför.

Högt uppe i bergen, på 900 meters höjd, fanns för nästan 2000 år sedan en romersk garnisonsstad. Det började år 98. Cuicul som staden het då byggdes på en platå, bredvid vilken två floder möts. Det var en strategisk position för militären. Så småningom blommade handeln, så som olivträden och kornet i åkern och staden blev rik.

Kristendomen fick snabbt fäste här. Det gjorde den på många ställen i norra Afrika innan islam, och i Cuicul byggdes en basilika. Kvar från åren innan finns även guden Jupiters torso. Varför bara torson, säger berättelsen inget om. Med avrivna armar och ben ser det ut som om Jupiter slängdes till lejonen, fast så kan det inte vara för Jupiter är av sten.

Och där går jag, med leriga skor efter nattens och morgonens regn. Ner längs en av de två huvudgatorna som utgår från centrum, från Forum. Försöker inte halka, inte bli blöt, men strumporna är redan våta. Jag är nästan ensam, med två vänner och vår chaufför. Ett par äldre män går omkring som äldre män har gjort här i snart 2000 år. Småpratar om allt och inget.

Här finns solariet, en stor terrass där man, just det, solade. Här finns toaletterna och ett dräneringssystem med avlopp som efter alla dessa år i glömskan fortfarande fungerar. Regnet har även tvättat bort lite sand där några mosaiker kommer fram i dagsljuset. En gång var det här en stad, med allt det som städer har, på gott och ont, rikt och fattigt.

Medan allt har sin början, har även allt sitt slut. Romarriket föll och med det även militärgarnisonen. Staden dog sakta och på 500-talet tog det slut. Men det är inte svårt att förstå varför araberna kallade staden för Den vackra.