Vid ett hus, alldeles nära den gamla Pacha-moskén i Oran, stannar jag upp. Jag betraktar nyfiket väggarna, dörren, fasaden. Kaklet med de blåa halvmånarna ser inte särskild gammalt ut, utan snarare malplacerat en vägg som nog var vitkalkat en gång för många år sedan. Det är mycket så i Oran – gatorna och husen var snygga, en gång för länge sen.

Si Hassans hus, Oran. Foto: Johnny Friskilä

Huset byggdes år 1700, men vad som fanns här de första 112 åren av husets existens berättar inte historien. Sen kom Si Hassan, tobakshandlaren som år 1812 blev Bey av Oran, Det osmanska rikets ståthållare i staden. Huset tillhörde honom och här bodde han tills han blev Bey och fick flytta inför murarna till residenset i Chateau Neuf, några hundra meter bort i gatan.

Nu står huset där. Guideboken säger det renoverades år 1900. Väggarna säger det samma – här har inget hänt på mycket lång tid. Annars säger inte guideboken så mycket. En av hörnstenarna i fasaden ser ut att ha gamla romerska inskriptioner. Är många av husen i denna Algeriets näst största stad gjorda, bokstavligen, på resterna från Romarriket? Jag skulle gärna gått in, men ingen är hemma, huset är stängt. Nyfikenheten får jag stilla en annan gång.

Si Hassans hus, Oran. Foto: Johnny Friskilä

Si Hassans hus, Oran. Foto: Johnny Friskilä