Då spanjorerna lämnade Oran till fördel för ottomanerna, var året 1792. Det ottomanska riket sträckte sig över stora delar av Medelhavets kust och styrdes av ståthållare, småfurstar, eller bey som den riktiga titeln är.

 

På höjden ovanför hamnen har du staden både till höger och vänster. När du står där ser du allt som händer, hamnen och havet ligger framför dig. Nu går passagerarfärjorna till Frankrike och Spanien. Förut spanade soldater efter krigsfartyg från samma land.

Det heter Chateau Neuf, den nya fästningen, fast särskild ny är den inte. Redan på 1300-talet började dåvarande sultan bygga sitt skydd på denna strategiska höjd. Det hjälpte ett tag, men inte länge för sen kom spanjorerna och de förstärkte de tjocka murarna. Ingången till fästningsområdet sker då som nu, genom just Spanska porten. Historien finns kvar i namnet.

När spanjorerna till slut fick lämna var det beyen, eller ståthållaren Mohamed el-Kebir, som tog över. Hans bostad eller palats byggdes inför murarna och idag är det museum. Det vill säga, det lilla som finns kvar är museum. Takmålningar finns kvar där taket inte har ramlat ner. Det är inte mycket som påminner om storhetstid, och någon storhetstid finns definitivt inte nu.

 

En guide visar oss de olika rummen. Hon har all tid i världen. Besökarna lyser med sin frånvaro men vi lyssnar i vår närvaro. Kanske för att det inte är så mycket att se. Som besökare tar jag då fantasin till hjälp. Furstens tron finns inte, därför får jag föreställa mig den. Plötsligt ser jag mycket mer än om jag åskådat en Kina-producerad stol i guldfärg och röd velour stå bakom en skiljevägg av glas.

Vid spanska porten hänger någons tvätt till tork. Det var många år sedan en bey bodde här.